Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla tycktes leta efter något, som om de förlorat
något, eller som om de själfva icke visste, hvad det
varde sökte: alla hufvuden voro framåtlutade, alla
kroppar framåthukade, brådska flämtade i allas
ögon, och ansiktena omgåfvo mig liksom synbara
stönanden. Ty intet ljud hördes, icke ens af steg;
det föreföll mig, som om alla dessa monster hade
sådan hast, att de ej hunno andas, eller som om
de höllo andedräkten liksom den mörkrädde.
Jag hade emellertid nått tvärs öfver ängen.
Solen hade gått ned bakom bergen, och
aftonkylan föll på. På en sten vid vägen, på något
afstånd från den öfriga skaran, satt ensam för sig
själf en gammal man. Hans kläder voro endast
trasor, och då han vid min åsyn gjorde en häftig
åtbörd för att svepa dem bättre omkring sig, stucko
armbågarna och knäskålarna fram ur hålen liksom
spetsiga trästockar.
Jag stannade och sporde:
»Säg mig, gamle man, hvem är denna skara
på ängen, och hvarför ha de klädt sig som narrar
och dårar, och hvarför sitter du här, nu, när
nattkylan faller?»
Då blottade åldringen sitt skallota hufvud och
höjde mot mig sina håliga och slocknade ögon
och sade:
»Det är mänskligheten som söker efter sina
lif. Det skall finnas lika många lif som det finnes
människor, och hvart lif är ett plagg som är
ensamt i sitt slag liksom hvarje människa är en
kropp som är ensam i sitt slag. Allting är för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
