Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men skepnaden var lutande, och hans ögon
hade missdådarens skygga och skelande blick,
och då han vände sitt ansikte uppåt och
månskenet föll öfver det, visade det ett sådant
uttryck af ofrid och samvetskval, att skuggorna
stannade och stjärnorna upphörde att skälfva.
Och skepnaden suckade — suckade i en
för-tviflan så namnlös, så bottenlös, att barnen kvedo
i vaggorna och människorna fingo onda drömmar.
Och natten stod tyst, som om den väntade
få höra något; men intet lefvande syntes till
utom den ensliga skepnaden på Kolmården.
Men en Annan fanns, som var vaken: den
store Anden, han som är så stor, att han ej
kan ses af ett dödligt öga, — somliga kalla
honom Tiden, andra Ödet, åter andra
Rättfärdigheten eller Domaren. Han hvilade i
världsrummet, med Orionsbältet kring sin länd och
med armhålan mot Karlavagnens tistelstång, och
hans hvita åldringshår låg mellan världarna som
en man — hvilken människorna kalla
Vintergatan —, och i hans panna lyste Ögat, hans enda
stora öga, och dess stråle föll in i natten öfver
norden och på den ensliga skepnaden på
Kolmården –––-—
»Judas,» ljöd det genom natten, med en
klang, som då sten faller på is.
Då sjönk skepnaden samman som under en
jättes hand, och hans ögon blickade vildt
omkring sig, och hans ansikte fick ett uttryck som
ftf millioner storknade rop i skräck. Men natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
