Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Oss äro givna himmelrikets nycklar att binda
och lösa, och jag binder dig i den helige Petri efterträdares
namn.
– Herren säger genom Hesekiel: De själar, som I
fången, skall jag lösa göra. Och jag skall sönderriva
edra örngott och fria mitt folk utur eder hand, att I
intet mer skolen gripa dem. Och I skolen förnimma,
att jag är Herren.
– Det är nog. Vi återse varandra på den yttersta
dagen. Då skall det heta: Unus evehitur, alter
manet. Respice finem; jag tvår mina händer.
– Och jag tvår min själ i den levande vattukällan.
Gå, olycklige tillbedjare av den babyloniska skökan, två
dina händer i hennes orena blod! Jag går förut att
bedja för dig.
– Fader... nej!... Jag behöver icke din förbön.
Farväl!
– Och ändock vill jag bedja. Herren upplyse dig.
Farväl!
En dörr öppnades och slöts åter till. Biskop Erik
sjönk vanmäktig ned i vilstolen framför manuskriptet
till den postilla, med vilken han skulle trösta så många
själar. Själv kände han sig som en bruten man. Biskopen
hade segrat, fadern var tillintetgjord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
