Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - Den demoraliserade paddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen tröttnade jag uppriktigt sagt på henne och
lämnade henne åt sitt öde. Hon fortsatte att besöka mig,
men jag gick visslande förbi henne. Jag tyckte mig
se en glimt av hat i hennes ögon för var gång jag
passerade, men jag förblev obeveklig.
En dag knöt jag en tråd av rött silke omkring
hennes ena bakben, ty jag skulle resa till Stockholm på
en vecka och det intresserade mig att se om jag vid
min återkomst möjligen blev i tillfälle att återse
samma exemplar.
När jag kom tillbaka, satt paddan på samma ställe,
till ytterlighet avmagrad. Hon hade blivit för lat att
jaga själv. Jag hade demoraliserat henne. För att
väcka hennes självhävdelseinstinkt tog jag henne och
bar henne långt bort, ända bakom ladugården,
övertygad att hon där skulle komma på bättre tankar.
Dagen efter gick jag dit för att se om hon fanns
kvar. Då rann mödosamt bort genom gräset en stor
huggorm med en väldig ansvällning på mitten. Jag
slog ihjäl honom och skar upp honom för att flå av
det vackra skinnet.
I hans mage låg min padda, redan åtskilligt
förvandlad. Det var min, ty hon hade silkestråden om
ena bakfoten.
Jag kände mig som en grym sultan, som sänt
silkessnöret till en före detta favorit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
