- Project Runeberg -  Ur mina memoarer och annat /
146

(1946) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER - En berättelse från Söderhavet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Med matt stämma berättade hon om sitt öde. Hon
var från Grisslehamn, hade tidigt kommit till Amerika,
till San Francisco, och så småningom ägnat sig åt
havet. Nu hade hon förlist med en amerikansk båt,
som var på väg till Japan. Hon hade genomlevat
ganska mycket. Men illa hade hon inte mått —
överhuvudtaget. Ty hon var ganska fet. Och började känna
sig hungrig, ett gott tecken. Men hon hade stoppat
några sandwichs i kjolfickan just innan hon hoppade
i sjön. Funnos de?

Johan hade löst upp hennes kläder, befriat henne
från snörlivet och lämnat endast kalsongerna kvar.
Om smörgåsarna funnos, voro de bara gröt. Och det
voro de. Kjolen och blusen hade han hängt till
torkning ute i solen. I kjolfickan låg en grötliknande
blandning av skinka och bröd.

Nu först märkte Johanna — ty hon hette Johanna
Vicklund — att hon var naken, och hon slog ned sina
ögon och tittade mellan fingrarna på vilden Johan
Östergren. Han såg inte illa ut men fasaväckande och
samtidigt lockande med sitt primitiva skägg, sitt
sten-åldershår och sin kropp, som såg ut i färgen som en
gammal fiol och var ett spel av muskler. Dunkla
drifter vaknade i Johanna Vicklunds själ trots hennes
eländiga tillstånd. Hon började fråga ut Johan
Östergren och han berättade. Om sitt liv som sjöman, om
förlisningen och sin ensamhet under fem långa år. Ty
fem år måste det ha varit. Han hade huggit in dagar
först ett par år i en sten, men så småningom hade han
givit fan i det. Och sedan hade han bara räknat
regntiderna. För resten visste han årtalet, då han förlist.

Ja, Johanna Vicklund visste ju årtalet nu, så det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:01:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ummoa/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free