Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållet att söka. Det är bäst att konstapeln hjälper
honom.
Han var icke heller detektiv, ty han lomade av
uppåt stan.
Men var voro kamraterna? Jag sökte igenom
väntsalarna, uthusen och godsmagasinet. Förgäves!
Missmodig satte jag mig i andra klassens väntsal
och såg visaren på min klocka snabbt närma sig
avgångstiden. Plötsligt knäppte ett lås och en dörr med
överskriften Damrum öppnades försiktigt. Otto stack
ut huvudet.
— Olle ligger här. Jag låste in oss här när polisen
kom. Men Olle sover och är omöjlig att väcka. Det
har varit ett liv, må du tro! Vi bjöd stans två krogar
på fri nubbe — bara sex öre glaset kostade det och
busarna blev osams och började slåss — — —
Konduktören kom med sin klocka och ringde. Det
var tid att stiga in i kupéerna.
— Snälla herr konduktör, sade jag, vi ha en sjuk
kamrat här. Kan vi få litet hjälp att bära honom in i
någon tom kupé?
— Ja vars, sade den hygglige mannen.
— Men är han inte full? frågade han, då han fått
syn på den stånkande Olle.
— Nej, han har svimmat.
— Ja hugg i bara, men fort! sade konduktören.
Om en minut går tåget. Herrarna får ansvara för
kamraten!
Vi knogade ut med syndaren. Stinsen kom till
undrande och spörjande.
— D’ä bara en herre som har svimmat, förklarade
konduktören, vars minne jag välsignar ännu i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
