Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR MINA MEMOARER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hur står det egentligen till med er? Är ni sjuk?
— Nej, inte alls!
— Har ni några pengar?
— Ja, tack jag reder mig.
— Talar ni sanning nu?
— Ja! ljög jag fräckt.
— Nej, det gör ni inte!
Och han tog upp en femtilapp, stoppade den i min
västficka och sade: — Var nu inte generad! Ni kan ju
göra någon liten sak åt mig för den där pengen. Tror
ni inte att jag själv varit med om sånt där som ni?
Jojomensan! Och nu har monsieur Coquelin givit
biljetter till Les précieuses ridicules åt er och några av
era kamrater. Kanske pengarna passa bra till litet
ekipering — va?
Överlycklig störtade jag ut till kamraterna i ateljén
bredvid och berättade att vi voro bjudna på teatern
av Coquelin. Biljettpriserna voro så höga att vi icke
ens i våra blygaste drömmar tänkt oss möjligheten att
komma dit.
Ännu står den teaterkvällen för mitt minne som den
underbaraste jag upplevat. Men Coquelin var ju också
enastående. Jag har en annan anledning att komma
ihåg den, ty vi superade naturligtvis efteråt på
Operakällaren och på hemvägen blevo Olle och Otto
infångade av polisen och kastade i fängelse på grund
av illa dolda glädjeyttringar. Som tränad
uppsalagruffare under Raabs egid — höll jag på att säga —
lyckades det mig att få ut de två bråkstakarna ur
arresten. Det gick på grund av en så kallad
tillfällighet, ty medan jag höll på att övertyga de vakthavande
konstaplarna om nödvändigheten att släppa loss två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
