Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. Särskilda lokalminnen - 2. Gränsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 Gränsminnen.
och sequestrerad, alltså förbjuden *). Landéns ”sjelftagna
lärareverksamhet” utsträcktes åt flera håll, åt Forshälla,
*) Hälften ungefär af uplagan (omkr. 1500 exx. stor) återstod,
osåld, för sequestern. Så sällsynt har boken derigenom blifvit, at all
vår efterfrågan var förgäfves, tils en Landéns slägting benäget låtit
oss tilsändas hans eget efterlemnade exemplar för nödig granskning.
Hvarför hon kunnat af en Jury fällas, är svårt nog at förstå; i
våra dagar skulle det förvisso ej skett. Någon villfarelse i läran
står näppeligen til at uptäcka. Om det skett af ömhet för
presterna, mot hvilka Landén tämligen oförsynt faller ut, är icke lika
troligt, som möjligt; snarare af ömhet för krono- och stadsbetjenter,
om hvilka han utlåter sig (sid. 139): ”förbannade äro sådane
orättfärdige, som för mutor låta brännvinsmånglare, desse djefvulens
redskap, få tvärtemot konungens höga förbud försälja brännvin, och
förbannad är den penning, som förvärfvas härigenom”. Icke mindre
ond blod har det kunnat göra, hvad han (sid. 103) uptecknat ur en
Götheborgs Tidning 1833 om ett anförande til Marks härads
Tings-Rätt ”af en kronofogde, deruti denne på ett förvändt och falskt
sätt förklarade flere bibliska språk och var nog fräck at kalla det
en mensklig svaghet, om en prest lefver i dryckenskap”. Likaså
måhända, då han (sid. 196) vil hafva ”concerter och dylika
lustbarheter evinnerligen bannlysta ur Herrens tempel”, hvarvid han
erinrar om den stora och, som han menar, rättvisa förbittring,
hotande med upplopp, det väckte bland allmänheten i Götheborg,
då 1825 en concert anställdes i dess hufvudkyrka. Men han
underlåter at säga, hvad han i detta sammanhang kunnat säga til
presternas beröm, deras nämligen, som underblåste den förbittringen.
Nej, mot presterna är han öfver hufvud grof, om han ock tillägger
i parenthes (sid. 234): ”de rättskaffens äro alltid här undantagne”.
På mer än ett ställe antyder han deras åberopande af
”underdånigheten under all mensklig ordning”, hälst när det gäller
ämbetstilsättning, titlar och ordnar, då menar han, är det en god mensklig
ordning, den de villigt underkasta sig, likasom då det gäller förbud
för hvar icke prestvigd at upbygga sina medmenniskor. Denna
menskliga förbudsordning vil han icke vara ”underdånig”, utan
tvärtom ”för Herrens skull”. Särdeles har han då och då ett
stickord mot theol. doctorer, kanske mäst med tanke på den som suttit
i rätten mot honom, oaktadt denne kan sägas suttit der nödd och
tvungen. Någon gång gör han sig skyldig til grofva
inconsequenser, såsom då han på ena sidan bryter stafven öfver ”salsfolket”
(af hvilket det ju fanns den tiden många i Uddevalla), men på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
