Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej», sade Unn, »Icke heller gitter jag
spörja vittnen i denna sak. Ty jag vet dock
det jag vet: att lågsinnad är Torvid icke.»
Nu reste sig lagmannen och afkunnade
domen. Och vardt denna, att Torvid Ulfsson,
på tvänne aktade mäns vittnesmål, blifvit
funnen saker till svekmord och därför förklarad
fågelfri.
Torvid mälte intet. Men hans hufvud var
mera högburet och hans ögon mera stolta och
trotsiga än någonsin, när han trädde ut ur
kretsen för att öfver den öppna tingsplatsen
begifva sig bort.
Då steg Unn fram ur kvinnoflocken. Alla
sågo undrande på henne, då hon gick emot
Torvid. Hon såg icke på honom, utan sänkte
blicken mot marken och sade:
»Då du nu går att lefva ute i skogarna,
Torvid Ulfsson, så tör du behöfva någon, som
hjälper dig med mångt och mycket. Vill du
låta mig följa med dig?»
Hon hade talat med låg och liksom
skälfvande röst, men så tyst var det rundtom, att
orden hördes vida omkring öfver tingsplatsen.
Torvid tänkte undrande, att han aldrig hade
trott, att hennes stämma kunde ljuda så vek.
Så mycket tänkte han på detta, att han för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
