Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prässens makt af —el—el—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbi. Svärdet lyser blott i salongerna; de som bära
de vackraste värjorna stå längst bort bakom
kanonerna. Olycksfallsförsäkringsbolagen behöfva icke
höja premierna för dem, ifall de ville försäkra sig
före ett krig.
Krigen äro numera beroende af det offentliga
ordet, taladt eller tryckt, och en monark, „som
bärer svärdet”, skall taga sig till vara att bryta mot
den allmänna opinionen — d. v. s. den, hvars
andedräkt blåser öfver land och riken.
Talaren i politik skulle dock ej huru vältalig
han än vore, kunna höras utom parlamentshusets
väggar. Hvad han sagt skulle måhända upprepas i
några kretsar, jäsa i sinnena en tid, diskuteras —
och glömmas, och därmed vore det slut.
Men det finnes en makt, genom hvilken hans
ord kunna ljuda jorden rundt, ropa i hvarje öra,
tala till hvarje hjärta och bringa stater i vapen.
Denna makt är prässen.
Vår präss har haft att genomgå en ganska
vexlande utveckling. Då vi voro förenade med
Sverige erhöllo vi tryckfriheten år 1766. Förut fans
censur öfver tryckalster; grundsatsen af en fri
yttranderätt genom prässen var icke erkänd. Att
tryckfrihet saknades, insågs dock snart vara ett af de
största felen i frihetstidens statsförfattning. Vid 1765
års riksdag beslöts därför, att en allmän tryckfrihet
skulle beviljas, och förordningen därom utkom med
hälgd af grundlag år 1766.
Tryckfriheten försvann åter genom 1772 års
revolution, men återstäldes igen 1774, dock utan
att erhålla hälgden af grundlag.
Efter skiljsmässan från Sverige blef
tryckfriheten steg för steg alt mera inskränkt, och för
närvarande utgör den månadtliga statistiken öfver
präss-hinder en vältalig tolkning af vår nuvarande
ståndpunkt.
* *
Sedan vi lämnat dessa data, vilja vi återkomma
till rubriken — prässens makt.
Ett rikes väl säges kunna säkerställas, om man
lägger band på det tryckta ordet. Men månne detta
alltid vara fallet?
Får en sak icke behandlas offentligt inför öppen
dag, väljer den mörkret, går från mun till mun och
växer, matematiskt sagdt, med kvadraten på
afstån-det från utgångspunkten. Ett smygande rykte kan
sällan nedtystas, men en öppen tryckt lögn kan och
blir alltid störtad. Förbud mot tryckfriheten är–
— — —––Mörkret föder försåten, säger
en tänkare. Den som ej vill låta sig fritt dömas är
lätt försmädad. Sättet att bevara sin heder är just
att lämna den i allas våld, åt prässens ojäfviga
dom. Hvad år historien annat än ett resultat af
broskyrer, periodiska prässalster, till och med af
pamfletter — och från historiens dom gifves det
ingen appell.
Hvad har det varit som i nyare tiden afgjort
alla stora krig och tvistigheter stater emellan? —
jo kongresserna. Och huru hade dessa kommit till
stånd, om icke de förberedts och funnit sitt uttryck
i prässen.
Men det fordras, för att åstadkomma sådant,
ett visst htet något, och detta något är frihet,
tryckfrihet. Vi se hvart de civiliserade länderna England,
Tyskland och Frankrike ha kommit därigenom.
Äfven svensk-norska frågan löses hufvudsakligen
genom prässen och icke genom blod och massacker.
Thorild, i hvars fotspår vi här vilja gå, säger,
att friheten att skrifva är i staten densamma som
friheten att tänka i själen och att tala i umgänget.
De äro lika nödvändiga och hafva blott en lag:
sanning.
När man inskränker tryckfriheten, så är det
för att hindra spridningen af villfarelsen eller
för-smädelsen. Men målet vinnes ej. Man har sett att
tusen politiska lagar icke förmått hindra en tanke,
då en enda satir eller ett filosofiskt smålöje störtat
gudar och religioner.
Man borde besinna att ett ord förstör ett ord,
en tanke förstör en tanke och förstånd härskar öfver
förstånd. Och att ett statsskick icke skulle få
granskas af folket är lika med att återgå till den gamla
papismen, som förbjöd lekmän att låsa bibeln.
Såsom grund för den enda äkta sanningsenlighet
vi ha att lita på ligger friheten att få bevisa emot, om
vi kunna. Hvarje stor sanning har haft som grund
en skepticism; först då vi kunnat komma till viss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
