Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
förut: då leddes molekular-rörelsen nedåt, nu uppåt; åk till, nu
från stapeln.
Jag repeterar försöket, men använder i stället för den öfre
metallcylindern en dylik af träd, som legat i samma is; nålens
utslag blir vida mindre än nyss. Hvarför åstadkommer då icke
det kalla trädet samma verkan som den kalla metallen? Helt
enkelt derför att det värme, som meddelas detsamma från
stapeln, samlar sig på dess undersida; det kan ej sprida sig genom
det dåligt ledande trädet, som det gjorde genom metallen, och
således blir den från stapeln lånade värmemängden mindre nu
än i förra fallet.
Detsamma inträffar, om menniskokroppens nerver intaga
stapelns plats. Träder Ni in i ett kallt rum och lägger Er
hand på eldtången, kakelugnen, stolarne och mattorna, så
kännas dessa föremål olika kalla, fastän de naturligtvis allesammans
måste i verkligheten befinna sig vid rummets temperatur; jernet
kyler mer än stenen, denna mer än trädet, o. s. v. Er hand
är utsatt för samma inverkan, som stapeln i de båda föregående
försöken. Och jag behöfver väl knappt nämna, att motsatsen
inträffar, om Ni träder in i ett varmt rum, jag menar ett, som
är hetare än Er egen kropp. Att i ett turkiskt bad lägga sig
på en bänk af metall vore ett betänkligt företag; att lägga sig
på en trädbänk medför deremot ingen olägenhet. Sålunda kan
man fördraga rätt höga temperaturer, blott man noga aktar sig
för beröring med goda värmeledare; ägg kunna kokas, och
tillochmed biffstek rostas af ett rums värme, i hvilket en
lefvande menniska kan utan skada uppehålla sig.
Detta sistnämnda försök skulle väl dock knappast aflöpa
lyckligt, derest ej äfven en annan omständighet vore för handen.
Det har verkligen utförts; Blagden och Chantrey hafva i
bakugnar utsatt sig för betydligt högre temperaturer än det
kokande vattnets. Låtom oss jemföra en lefvande menniskokropps
tillstånd med en marmorstatys, om båda äro i samma ugn! Den
sednare upphettas alltjemt, ända tills den antagit den
omgifvande luftens temperatur; icke så den förre. I sådant fall skulle
de organiska väfnaderna ohjelpligt förstöras, och musklerna
stekas i sin egen vätska. Men verkliga förhållandet är, att
blodets temperatur knappast förändras genom den yttre hettan;
denna förändrar i stället vätskans aggregat-tillstånd, den ökar
utdunstningen, drifver vattnet ut genom porerna och
förflyktigar det. Värmet förvandlas till potentiel energi, det verkställer
arbete. Detta är den säkerhetsventil, om jag så får uttrycka
mig, genom hvilken öfverflödet af hetta utströmmar; och häraf
kommer det sig, att menniskoblodets temperatur är trots alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
