Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
mig tvångströjan. Jag saknade djupt min drömvärld.
Men inte länge. Jag upptäckte, att jag kunde få
andningen att upphöra medels min egen viljekraft och
genom att klämma ihop bröstkorg och mage med filten.
Sålunda åstadkom jag samma fysiska och psykiska
tillstånd som framkallades af tvångströjan. Genom min
egen vilja, utan de gamla plågorna, kunde jag således
ströfva fritt genom tid och rum.
Ed Morrell trodde på alla mina äfventyr, men Jake
Oppenheimer var skeptisk till det sista. Det var under
mitt tredje år i ensam cell som jag gjorde Oppenheimer
ett besok. Jag var aldrig i stånd att göra det mer än
denna enda gång, och det besöket var alldeles oväntadt och
oförtänkt.
Strax efter det jag förlorat medvetandet, befann jag
mig i hans cell. Jag visste, att min kropp låg kvar i
tvångströjan i min egen cell. Fastän jag aldrig hade sett
honom förr, visste jag, att denne man var Jake
Oppenheimer. Det var sommarväder, och han låg utan kläder
ofvanpå sin filt. Jag blef förfärad öfver hans
utmärglade ansikte och skelettartade kropp. Han var ej ens
skalet af en människa. Han var endast stommen af en
människa, benranglet af en människa, som ännu hängde
ihop, beröfvad allt kött och betäckt af en pergamentlik
hud.
Icke förr än jag kom tillbaka till min egen cell och
återfick medvetandet, började jag reflektera öfver saken
och förstå, att alldeles som Jake Oppenheimer såg ut,
så sågo Ed Morrell och jag själf ut. Och jag kunde ej
annat än känna mig stolt, då jag tänkte på, hvilka stora
andar som bodde i våra bräckliga, halfdöda kroppar —
vi tre oförbätterliga. Köttet är något tarfligt och
värdelöst. Hö är kött, och kött blir hö, men anden är det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
