Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall fullbordas, och jag har nyligen samtyckt till att
låta förnya anbudet om hennes hand.
— Behöfva vi då skiljas? — stammade Öllegård
ångestfull. — Ack, härtill saknar jag styrka. Låt mig
i en aflägsen vrå få egna mig åt min kärlek och någon
gång fröjda mig åt din närvaro!
— Nej, min Öllegård, så väl din, som min heder
kräfver, att vårt förhållande upphör från och med i
dag. Vår kärlek tillhör redan det förflutna och står nu
som ett smärtsamt minne i min själ.
— Att ej mera få se och tala med dig ... klagade
den unga flickan, hän gifvande sig åt den bittraste smärta.
— O, Carl ... detta är dock en allt för stor grymhet!
— Nej, min älskade, anse det icke så... Huru
många gånger har jag ej öfvervägt nödvändigheten af
denna stund, som nu kommit. Öfverallt hviskas om
vårt olofliga förhållande, hvilket icke allenast snart skulle
framföras till min blifvande gemål, utan jag skulle också
i längden härigenom förlora folkets förtroende, om jag
så illa förstod hvad hedern bjuder. Vi måste skiljas ...
Gifve Gud, att jag långt före detta haft styrka härtill,
ty en brottslig kärlek medför endast blygsel!
Öllegård satt blek och tyst. Först i detta
ögonblick kände hon hela förnedringen af den kärlek, åt
hvilken hon öfverlemnat sig. Ensam, obevakad,
saknande en mors förutseende och beskydd, hade hon allt
för lifligt och obetänksamt hängifvit sig åt sin känslas
allmakt. Kommen till fullt medvetande, fasade hon för
sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
