Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig varit ur hemmet. Af denna orsak var hon
kanske fadershjertat kärast; ty man fäster sig djupast vid
den man ständigt omhuldar och vårdar.
Efter eldens utbrott vaknade sent omsider en
tjenstflicka. Oaktadt hon genast gjorde allarm, hann husets
folk blott med möda att rädda sig. Öllegård hade sin
sofkammare högt uppe i en af sidogaflarne, och
trappan, som förde till hennes rum, stod i full låga så att
ingen vågade eller kunde rädda henne den vägen. Vid
det ovanliga buller, som uppstått, och de många röster,
hvilka ropade hennes namn, vaknade den unga flickan.
Det starka, flammande skenet och den qväfvande röken
upplyste henne genast om den öfverhängande faran.
Halfklädd ilade hon till fönstret, hvarifrån hon blek och
förstummad emotsåg sitt hemska öde.
Då framsprängde en ryttare på en löddrig häst.
Hans runda, ungdomliga ansigte skuggades af bruna
lockar, hvilka i vårdslös oordning föllo ned på
halskragen. När Öllegårds förtviflansfulla blickar mötte
hans stora, blå ögon, föreföll det henne, som om Gud
utsändt honom till hennes räddning. Vid ljudet af
hans röst återvände blodet till hennes kinder, och det
ångestfulla hjertat slog åter af hopp och förtröstan.
Tillitsfullt blickade hon på den unge mannens minsta
rörelser, och då han sträckte armarne mot henne,
hvilade hon tryggt i dem, dervid glömmande den
omgifvande faran, samt att ringaste felsteg eller dröjsmål
ovilkorligen skulle medföra en oundviklig död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
