Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det skönaste leendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af en oemotståndlig makt kände han sig närmare
och närmare dragen mot denna fredliga boning. Husets
förstuga hade han redan öfverstigit och nu stod han vid
en öppen dörr, derifrån tonerna af en psalm förklingade.
I rummet innanföre låg en gammal man på sin
dödsbädd; han hade nyss emottagit den sista andliga trösten
och han talade:
— Väl har mitt lif varit uppfyldt af pröfningar och
sorger ... ondt och godt hafva kämpat om herraväldet i
min själ ... men, lofvad vare Gud att det goda,
slutligen segrat. Hopp, vaksamhet, arbete, förtröstan och
bön är säkraste skölden mot de otaliga frestelser, som
möta oss under jordevandringen ... Hvarenda händelse
som timat under mitt vexelrika lif, tågar nu förbi min
själs inre öga ... med lugn kan jag tänka på dem alla;
ty jag har alltid sökt göra det rätta och sanna ... ett
godt samvete är menniskans skönaste lycka. Gud är
mildheten, han öfverser med våra fel och svagheter, samt
öfverger icke någon, som undergifvet förtröstar på honom.
Den gamle log. Det var ett leende, hvarmed den
flyende anden tryckte ett återsken af den himmelska
saligheten på hans för alltid tystnade läppar.
— Detta leende är det skönaste jag sett,
— hviskade den arme mannen och nedföll darrande på sina
knän. — O, att kunna dö som han, lugn i medvetandet
att alltid ha uppfyllt sin pligt. Huru leende och
förtröstansfullt ilade icke hans själ till Guds thron.
Solen sjönk nu bakom kullarne; men bredvid den
knäböjande mannen var ljust och herrligt; ty
skyddsengeln stod åter vid hans sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
