Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Näst konungens höghet, heter det, har af ålder varit och skall
härefter blifva största vyrdning hos riksens råd.» Att bestämma riksrådens
antal öfverlemnas åt konungen; dock skulle de »ordinarie vara sjutton,
inneslutandes riksens höga embeten och generalguvernören i Pommern»- Under
frihetstiden hade den sist nämde, ehuru riksråd, ej inräknats bland de 16,
som då utgjorde rådets ordinarie medlemmar, och det ordinarie antalet blef
således nu det samma som förut. Rätten att utnämna riksråd tillerkännes
uteslutande konungen, och rådsherrame blifva honom »allena förbundna och
endast honörn ansvariga för sina råd». Att konungen skulle ega samma
godtyckliga makt att förändra rådets sammansättning som förut tillkommit
ständerna synes dock ej varit meningen, då ett stadgande i dylik syftning, som
förekommer i ett utkast till regeringsformen, ej återfinnes i dennas slutliga
redaktion, och regeringsformen dessutom omtalar en riksrätt, inför hvilken
rådets medlemmar kunde underkastas laga dom. Riksrådens embete är att
»råda, men ej regera», och sedan konungen inhemtat deras råd, tillkommer
det i allmänhet honom att fritt besluta. Högre embetsmän från och med
öfverstlöjtnant till och med fältmarskalk och deras vederlikar inom andliga
och verldsliga ståndet skulle utnämnas i sittande råd, hvarvid riksråden väl
kunde göra påminnelser till protokollet, men ej såsom förut skrida till
omröstning. Till lägre tjenster skulle vederbörande fortfarande få uppsätta förslag,
men konungen kunde fritt välja bland alla de sökande. Endast vid
tillsättande af biskopar och superintendenter var han bunden af förslaget. Med
afseende på den så mycket omtvistade frågan om börden såsom
befordringsgrund innehåller regeringsformen det något sväfvande och just derfor lör
adeln fördelaktiga stadgandet, att till »tjenster skola endast skicklighet och
erfarenhet föra utan afseende på gunst och födsel, då de ej med
skicklighet förknippade finnas», och till riksråd föreskrifves uttryckligen att enda>t
adelsmän skulle kunna tagas. Embetsmännen voro i allmänhet oafsättliga; endast
öfverståthållaren i Stockholm, vissa högre officerare vid drabanterne, gardet,
lif-regemen tet, lifdragonerne och artilleriet, generaladj utan terne och kominendanteme
i gränsfästningarna skulle såsom förtroendeem betsmän af konungen kunna
i sittande råd, men utan omröstning, till- och afsättas. Från den allmänna regeln,
att rådet blott eger råda, men ej besluta, gifvas dock tre undantag,
nämligen justitieärenden, beslut om fred, stillestånd och förbund, samt när konung,
som är född i landet, önskar resa utrikes. I det först nämda fallet skulle
såsom under frihetstiden omröstning anställas, och konungen dervid ega tvä
röster och utslagsröst; i de båda senare kunde han blott öfverröstas, om
rådet var enhälligt. Men å andra sidan erkändes ej den grundsats, som dock
äfven före 1680 var gällande, att alla riksvårdande ärenden skulle afgöras
med råds råde. Det heter nämligen, att riksråden skulle råda konungen, då
de af honom rådfrågas, och att meningen härmed verkligen var, att
regeringens förande ej nödvändigt behöfde vara bundet vid rådkammaren, blir
klart af ett följande stadgande, enligt hvilket alla ärenden, som ej särskildt
voro undantagna, kunde föredragas i kabinettet. I kraft häraf blef det endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
