Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satta Danmark i stånd atfc genomdrifva det 1751 aftalade, men ännu for
Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika lika förhatliga äktenskapet mellan prins
Gustaf och Sofia Magdalena, och då mössorna med hvarje* dag trädde
i allt närmare förbindelse med Ryssland, vände sig drottningens vrede
äfven mot dem. Slutligen rågades måttet, då ryska kejsarinnan genom
Friedrich II i Preussen lät tilldela drottningen en skrapa för henne3 politiska
hållning, och, uppfyld af harm, öfvergick hon nu fullständigt till Rysslands
och mössorna? fiender. I midten af juni 1765 afslöts sålunda en
öfverens-kommelse mellan hofvet, hattame och Breteuil, enligt »hvilken hofpartiet,
an-fördt af Sinclair, skulle bispringa hattarne vid försvaret af riksråden och de
anklagade köpmännen, och följden häraf blef, att mössorna vid kampen om
rådets blifvande sammansättning förlorade den afgjorda röstöfvervigt, de vid
riksdagens början egde på riddarhuset och bland borgarae, i det hofvets
ingalunda fåtaliga anhängare inom dessa stånd nu upphörde att följa deras
ledning.
Såsom utgångspunkt för det första anfallet mot riksråden togs den
slapphet, de visat i förhållande till vexelkontoren. Denna anmärkning drabbade
i främsta rummet Ekeblad och Scheffer, åt hvilka uppsigten öfver vexelärendena
varit uppdragen, och för att undgå svårare efterräkningar inlemnade de i
början af augusti 1765 sin afskedsansökan. Den blef äfven beviljad, men
sekreta utskottet afstod dock ej derför från sin rätt att granska deras
förhållande. Några dagar derefter egde sjelfva hufvudanfallet rum, i det den mindre
sekreta deputationen föreslog, att de riksråd, som röstat för den slutliga
uppgörelsen angående penningunderstödet från Frankrike — eller Ekeblad, Scheffer,
Rosen, Seth, Hamilton, Fleming, Lieven, Rudensköld och Hjärne — skulle
beröfvas ständernas förtroende, emedan de vid detta tillfälle ej vårdat rikets
rätt samt lagt ett obehörigt band på dess frihet i förhållande till främmande
makter. Sekreta utskottet gillade betänkandet, och då det ej ansågs rådligt
att låta frågan om penningunderstödet komma till allmänhetens kunskap,
beslöt utskottet af egen maktfullkomlighet, att från rådsembetet entlediga de
af de nämda herrame, som ej redan tagit afsked. Endast med afseende
på Lieven, Rudensköld och Hjärne, hvilka såsom sist inkomna i rådet ansågos
mindre felaktiga, hemstälde det till stånden, om ej någon mildring kunde
ifrågakomma. Med anledning häraf uppstod inom stånden en häftig
partikamp. Nu var det hattarne, som förnekade utskottets rätt att på egen hand
a&keda riksråd, hvaremot mössorna, stödjande sig på hattarnes eget
förfaringssätt 1739, ansågo frågan om de fyra äldre riksrådens afsättning såsom redan
afgjord och endast ville medgifva, att utskottets hemställan om de tre yngre
finge underkastas ståndens pröfning. I två dagar (den 17 och 19 augusti 1765)
kämpades med yttersta förbittring, innan alla stånden hunnit fatta sitt beslut.
Det utföll hos adeln till hattarnes fördel, i det dessa, understödda af
hof-partiet, genomdrefvo, att de sju riksråden skulle återfå ständernas förtroende,
men i de tre öfriga stånden segrade mössornas mening; bönderne ville ej
ens medgifva någon mildring med afseende på Lieven, Rudensköld och Hjärne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
