Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den gamla gränsfästningen Viborg gått förlorad. Nyslott hade endast
betydelse såsom värn for det inre Finland, och de obetydliga fästningsverk, som
man till de sydligare bygdernas skydd böljat uppföra vid Villmanstrand och
Fredrikshamn, voro temligen värdelösa. De statsmän, som mindre leddes af
tanken att skydda det återstående än att återvinna det förlorade, ansågo det
naturligtvis onödigt att använda de temligen knappa tillgångarna på företag
som skulle blifva onyttiga, när deras mål var vunnet och den gamla gränsen
återeröfrad. Tankegången var i detta enskilda fall i full samklang med hela
stämningen hos hattpartiet. Men olyckligtvis hade krigsfrågans egenskap af
partifråga lagt en förlamande hand på sjelfva förberedelserna till kriget, både
de politiska och de rent militära. Oaktadt man nu i två år förehaft hotande
krigiska yttringar, hade man likväl icke i följd af sakernas ovissa läge kunnat
med allvar rusta sig till det krig, om hvars utgång man hyste sådana lysande
föreställningar. Allt, som rörde förberedelserna till detta »hattarnes krig»,
var handlagdt med ett så förkastligt lättsinne, att icke ens det fosterländska
syftet räcker till att med en flik skyla eländet.
Vid krigsförklaringens utfärdande den 28 juli 1741 funnos omkring 18 000
man svenska och finska trupper i Finland, men de voro icke samlade. Flere
regementen lågo till och med ännu hemma på rotarna. Nöden i landet och
proviant-forrådens knapphet hade jemte ovissheten om frågans utgång vid riksdagen
hindrat den koncentrering af krafterna, som vid ett anfallskrig väl varit nödvändig.
Dä Buddenbrock erhållit underrättelse om krigsförklaringen, sammandrog han
emellertid i böljan af augusti 1741 trupperna vid östra gränsen i två läger, det
ena om 5 000 man under hans eget befäl vid Qvarnby, tre fjerdedels mil norr om
Fredrikshamn, det andra om 3 000 man under generalmajor Karl Henrik
Vrangels befäl vid Martila (nu varande Davidstad). I Villmanstrand lågo vid
pass 1100 man under öfverste Villebrands befäl.’ Ryssarne, hvilka genom sin
minister i Stockholm naturligtvis länge varit kunniga om det väntade kriget,
hade redan i böljan af juli begynt samla en här i gränskapet af Viborg. Denna
satte sig den 14 augusti under befäl af fältmarskalken grefve Peter de Lacy och
general Keith i rörelse mot svenska gränsen, och den 22 augusti på
eftermiddagen visade den sig utanför Villmanstrand, hvars vårdslöse befälhafvare
först dagen förut fött kännedom om den hotande faran och då sändt ilbud
härom till Vrangel och Buddenbrock. Den förre bröt skyndsamt upp med sina
soldater, men utan tross och kanoner, och kom några timmar efter ryssarne
fram till Villmanstrand, der han upphans af ett bud från Buddenbrock med
befallning att, om fienden vore för manstark, ej inlåta sig i strid, förrän denne
ankommit med sin afdelning. De båda härarna, ryssarne omkring 11 000 och
svenskarne omkring 4 000 man, ordnade sig emellertid under natten till drabbning.
Den svenska härens ställning på ett näs framför den å en udde i Saima liggande
staden var väl skyddad af naturen, men vid ryssarnes angrepp, som böljade
klockan två eftermiddagen den 23 augusti, lemnade svenskarne oförsigtigt den
samma och begåfvo sig ut på fältet, blottställande sig för fiendens öfverlägsna
styrka. Deras linie blef genast bruten. Karelska dragonerne, Savolaks’, Tavaste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
