Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yrkade dock, att det i sista hand borde underställas en riksdag. Då tog
Casteja tillbaka de stortaliga löften med hvilka han inledt underhandlingarna.
Det oaktadt ansågs den politiska ställningen vara så kritisk, att ständerna
måste höras, och den 26 februari 1734 beslöt regeringen att före den
lag-bestämda tiden låta dem sammanträda.
Den politiska ställningen angafs äfven i riksdagskallelsen såsom
hufvud-anledning till ständernas sammankallande. Sannolikt bade dock äfven andra
orsaker bidragit till att framkalla detta beslut, förnämligast en önskan att
genom ständerna få bot för den betänkliga splittringen mellan konungen och
rådet, hvarvid Hora sannolikt åsyftat en ytterligare inskränkning i
konungens makt, dels med afseende på den utländska politiken, på hvilken
konungens ostadiga hållning och hans egenskap af hessisk kurfurste utöfvade ett
inflytande, som stundom gick i vägen för Horns försigtiga statskonst, dels i
fråga om tjenstetillsättningar, i hvilka konungen leddes af den nya
gunstlings-flock, som i Karl Gyllenborg hade en representant i sjelfva rådet.
Riksdagen var sammankallad till den 14 maj 1734. Till landtmarskalk
utsågs generalmajoren, grefve Karl Emil Levenhaupt. Han var en af
den nya författningens varmaste anhängare och hade ifrigt deltagit i
riksdags-striderna under dennas grundläggning; för öfrigt var han en redbar, men
något inskränkt och en anförarplats ingalunda vuxen man. Han tillhörde
intetdera af de båda partierna, men var Horns kandidat vid valet, som utföll
med obetydlig röstpluralitet för Levenhaupt. I sjelfva verket egde Horn ännu
inom sjelfva stånden majoritet hos adeln och presterne samt kunde, för den
händelse han bestämde sig for en fredlig politik, äfven räkna på böndernes
bistånd. I sekreta utskottet hade deremot hans motståndare öfvervigt bland
adelns och borgarståndets medlemmar, och i mindre sekreta deputationen
{se s. 51) funnos endast några få och obetydliga bland hans anhängare.
Partierna tycktes väga temligen jemt mot hvarandra. Ett tillämnadt åtal mot
Horn för otidigt hemlighållande af de utländska ministerbrefven gick om
intet, men samma öde hade äfven en ifrågasatt anmärkning mot Gyllenborg,
som i en öppen skrift offentliggjort åtskilligt af regeringens öfverläggningar
i förbundsfrågan och för att behaga Fredrik förnekat rådets rätt att hindra
konungen från olagliga embetsutnämningar.
Partiledames ställning till den utländska politiken var emellertid vid
riksdagens början mycket oklar. Det mot Hom fiendtliga partiet leddes,
såsom redan är nämdt, till en böljan blott af personliga bevekelsegrunder och
saknade ännu verkligen plan for sin politik. Gyllenborg hade väl börjat
inlåta sig i underhandlingar med Casteja, men underhöll dock fortfarande sin
gamla förbindelse med Rysslands sändebud, och Gasteja räknade vid
riksdagens öppnande förnämligast på Horns understöd. Snart började emellertid
Gyllenborg och hans vänner att af sin smak för äfventyrliga planer föras allt
närmare den franska krigspolitiken. Bland annat visade sig detta, då Karl
Fredrik von Höpken, en son till presidenten, och en annan ung svensk, Edvard
Carlsson (adlad Carleson), hvilka för att inhemta underrättelser om handeln af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
