Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO ochLIF
Religiös Tidskrift för Finland,
Lördagen den 1 Januari.
Evangeliernas Kristus, ;if //. ftlcyer ..’-. I -"-
Hafva kyrkolagens fordringnr för intriUlc 1°W=K;|~-i’?§ P^’|iVi^/
i preslaståndet lililVit (illiimpncle? af E. 3. mbcboJbW
Notiser och koromentarier -i.
Sr^x
Kristlig idealism
Dii man slår upp historiens blad,
kommer man ansigte till ansigte med
ett faktum, som den odlade eftertan-
ken bestyrker: rättvisans och välviljans
känslor utgöra den dubbla grundval,
på hvilken det kristna samhället hvilar.
Rättvisan har sin grund i samvetet,
välviljan hur i hjertat sin naturliga
rot. Dessa känslor väcktes till lif ge-
nom evangelium. Visserligen förekomma
enstaka storslagna exempel derpå rodan
undor de föregående tidsperioderna,
men först i och med evangolii fram-
trädande mogna do till ett klart med-
vetande. Kunskapen om en helig Gud
styrker rättvisan och tanken på en ge-
mensam Fader utvecklar välviljan. På
dessa tvenne känslor skulle således det
nya samhälle! resa sig.
Ett aktningsbjudande afstånd skiljer
oss från donna tid. Under snart nitton-
hundra är har det väldiga arbetet på-
gått. Allt livad makt. lärdom, inflytande
och penningar kunnat göra, har blifvit
åtgjordt, och likväl synes det som om
man tillsvidare endast hunnit uppresa
de yttre skrank och ställningar, som
för arbetets utförande äro nödvändiga.
Kristendomen är en af staten erkänd
och uppburen makt, åtnjutande lagar-
nas särskilda hägn; men det kristna
idealot af fullkomlig rättvisa och väl-
vilja menniskorna emellan är ännu ett
tjernm mål. Den kristna kyrkan är.
genom det stöd hon erhåller i stats-
makten, stark utåt; hon är gynnad af
öfverheten, som uti henne ser en bor-
gen för ordning och lugn, och det är
icke Crosars fel, om icke kyrkan be-
gagnat sig af sin ställning till ;itt
blifva stark iifven i sig sjelf. Lik en
späd, dyrbar planta har hon omhägnats,
men skulle det skyddande skranket
denna stund borttagas, skall det kan-
ske visa sig att hon allt ännu är samma
späda planta. Det egentliga arbetet
har icke framskridit i förhållande till
den tid, som åtgått. Byggnadsmännen
hafva fördrifvit tiden med att stå syss-
lolösa på ställningen, eller från denna
speja efter inbillade fiender, eller ytter-
ligare befästa och säkerställa densamma,
under det endast ett fåtal kunnat sys-
selsättas med att rödja grunden, föra
murslefven och tillyxa timret.
Det är till följd af dessa omständig-
heter som ropet: bort med statskyrkan!
uppstått. Bort med alla dessa skränk
ställningar och stöd, som endast ute-
stänga sol och luft och i hvilkas skydd
byggnadsmännen makligt tillbringa sin
tid, försummande arbetet! Bort med
statens inblandning i religionen och
med hela detta system, som förlänar
en viss kyrka en gynnad undantags-
ställning! Jemna allt detta med jorden,
b& alt enhvar får frihet att verka Guds
verk utan hinder och inblandning från
vare sig stat eller kyrka!
Sådana äro i allmänna drag de tvenne
hufvudriktningar, som i närvarande
stund skarpare än någonsin uppträda
emot hvarandra. A ena sidan den hög-
kyrkliga klerikalismen, för hvilken "kyr-
kan" är en ofelbar myndighet, och som
i skyddandet af hennes privilegier ser
sin vigtigaste uppgift; å andra sidan
den avancerade frikyrkligheton, sådan
den allt mera börjat framträda i Sve-
rige. Den förra anser de kristna idea-
lenia redan förverkligade i kyrkan,
samt att allt det moderna ropet på ut-
veckling och reform antingen är en
mask, döljande onda anslag-, eller sprin-
ger från okunnighet och bristande om-
dömesförmåga. Den senare deremot ser
uti kyrkans privilegierade undantags-
ställning med deraf härflytande följder
det förnämsta hindret för kristendomens
framsteg i samhället. Båda hafva orätt
— eller rätt. Orätt såtillvida som de
hvardera drifvas af sjelfviskhet, den ena
försvarande makten, den andra efter-
sträfvande densamma, samt rätt emedan
å båda hållen finnas såväl brister som
förtjenster.
För eftertanken måste det likväl tyd-
ligt framstå att Guds rikes gränser icke
af den ena eller andra kunna utstakas;
att kristendomen icke kan vara bunden
vid någon viss form, derom menniskor
öfverenskommit, samt att det kristliga
lifvet måste kunna förverkligas äfven
under de mest ogynsamma yttre om-
ständigheter. Det bör således finnas
en medelväg mellan högkyrkligheten
och frikyrkligheten, och denna medel-
väg hafva vi betecknat med det ord vi
i förevarande fall valt till rubrik:
kristlig idealism.
Jesu Kristi idealism är, att börja
med, baserad på den absoluta sannin-
gen. Utgående från den obevekligaste
realism, från menniskans förderf genom
syndon samt hennes naturliga förtap-
pade tillstånd, höjer den sig genom en
serie af heliga, oantasteliga sanningar,
enhvar lösande ett band på fången,
ända till den högsta lycksalighet, då
själen, frigjord från syndens skuld och
välde, jublande utbrister: "Men evig-
heternas konung, den oförgänglige, o-
synlige, den ende Guden, vare pris
och ära i evigheters evighet! Amen".
Alla andra idealer skola brista och fur-
svinna, blott icke Jesus Kristus. Riken
skola störta samman och- jorden åldras
som ett kläde, men Menniskones Son
1887.
I»
1887, poem af „„ 5.
Agnar, föredrag af C. 11. Spurgeon . . 5.
Bibelstudier 6
Från Missionsfältet 7.
Predikanter och predikningar .... 7.
En menniskofångare 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
