Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isynnerhet på det andliga och
kyrkliga området har det flyende året varit
ett mer än vanligt händelserikt,
framkallande starka känslor och
opinionsyttringar. Hvad godt dessa kunnat
uträtta, hafva de väl redan gjort, och det
fins derför ingen anledning att
öfverföra dem på ett nytt år. Ty om det ges
vissa vilkor, på hvilka vi, under dagar
som stunda, skola kunna hoppas
fortfarande bevara åt oss de välsignelser,
hvilka hittills kommit land och folk till
del, så hörer väl äfven dit att öfva
barmhertighet mot hvarandra. Den
barmhertighet nemligen, som icke afundas,
icke söker sitt, icke tillräknar det
onda, utan gläder sig med sanningen,
fördrager allting, hoppas allting och som
aldrig vänder åter. Det offentliga
lifvet hos oss ter sig i ett visst
afseende långt ifrån fördelaktigt. Småsinne,
trånga vyer, personliga tycken och
bevekelsegrunder, med ett ord en illa dold
sjelfviskhet, framträder i tal och skrift
både inom stat och kyrka. Blott
undantagsvis blir man vittne till det slags,
moraliska hjeltemod, en triumf och en
prydnad för sanningen, som ädelmodigt
räcker motståndaren handen, erkännande
hans förtjenster och beredd, om det
allmänna bästa sådant kräfver, att stå vid
hans sida. Och dock är ett sådant
sinnelag ett nödvändigt vilkor för allt
verkligt framåtskridande. Till följd af olika
själsriktningar m. m. måste nemligen
sanningen kunna uppfattas olika; men
hvar är den myndighet, som afgör hvem
som är i besittning af ”normalsjälen”,
den ofelbara instinkt, som aldrig
misstager sig? Men medger man att en
sådan icke finnes i ofullkomlighetens verld,
har man på samma gång tillstått sin
egen brist, samt att alla hafva att lära
af hvarandra. Det är till denna punkt
vi måste komma, om arbetet för Gud
och fosterland skall blifva fruktbärande.
Dertill uppmanar den Hel. Ande, då
han i Fil. 2:2, 3 bjuder oss att vara
ens till sinnes, hafvande samma
kärlek, och i ödmjukhet akta den andre,
högre än sig sjelf; dertill uppfordrar
historien, då hon visar hurusom allt
menskligt är underkastadt
föränderlighetens lag; och i samma riktning pekar
äfven samvetet, understödt af den egna
erfarenheten.
Hvad det kommande året bär i sitt
sköte — om krig, fred, straffdomar
eller välsignelser — vet endast Han,
som väger individernas och folkens öden
i sin hand. Men visst är att nu, som
många gånger förut, från krubban i
Betlehem ljuder en kraftig maning att
emottaga den Frälsare, hvars namn skulle
blifva Jesus, emedan han frälsar sitt
folk från deras synder (Matt. 1:21).
Måtte mången fridlös biltog denna
julehelg finna sin Frälsare! Måtte, så
långt som evangelii ljus skiner öfver
nattens drifvor, lofsången höjas Gudi
till ära, frid regera och välvilja råda
mellan menniskors barn! Då skola vi
afsluta året på ett värdigt sätt samt
med hopp och förtröstan kunna skåda den
kommande tid till mötes.
Det lefvande ordet.
Af dr W. G. Blaikie.
(Forts. och slut.)
Men för att icke uppehålla oss med
enskildtheter, bibelns inflytande på
individer, otaliga som sanden på
hafsbotten, är sådan, att de genom den bragts
i ”sällskap” med Gud — Gud i Kristus.
Och att sålunda hafva återintagit sin
förlorade ställning, hafva återvunnit sin
Gud och gemenskapen med honom är
något, som ord ej förmå tolka. Att äga
Gud till fader och vän, förlåtande,
helande, ledsagande, mildrande sorger,
helgande glädjen, samt veta att Han
för alltid skall förbli vår hjertas styrka
och vår del — detta är tvifvelsutan
den mest öfverjordiska erfarenhet, en
menniska kan göra i denna verld.
Kastom äfven en blick öfver bibelns
inflytande, på samhällslifvet. Man
vågar ej förneka att den dervid utgjort
civilisationens kraftfullaste stöd. Vi
blicka bort till Fiji, Madagascar och i
Lovedale eller Livingstonia, besinnande
hvad der för närvarande pågår. Hvem
af oss skulle ej vänta att, sedan vi
hört det dessa kannibaler begynt lyssna
till bibelns budskap, sjunga dess
psalmer och hymner samt lära sina barn
vörda Jesu namn, de tillfölje deraf skulle
öfvergifva sina vilda lefnadsvanor och
underordna sig rättvisa lagar. — Men
bannlys bibeln för alltid, och hvilken
utsigt skulle väl verlden hafva att göra
verkliga bestående framsteg? Hvilken
skeptiker skulle, med kännedom om de
lidelser, som ligga dolda i
menniskobröst, och med erfarenhet om
nihilismens samt socialismens mål, kunna
blicka med lugn mot ett tillstånd, deri
man tilläte hvarken bibel eller frälsare,
lag eller evangelium hafva minsta del?
*
Men innehåller bibeln inga
svårigheter? Är det ej understundom, som om
Gud deri fordrade att sådant skulle ske,
hvilket vi anse att han ej kunnat
befalla? Och begå ej dess män och qvinnor
saker att rysa vid? — Låtom oss
öppet tillstå att bibeln äger svårigheter.
Men detta är fallet med hela Guds
skapelse; det finnes svårigheter i naturen,
stormar, jordbäfningar, giftiga
vindar och förödande flodöfversvämningar,
Äfven existera svårigheter vid Guds
moraliska verldsstyrelse. Hvarföre
tilläts synden uppstå och Guds sköna
skapelse underkastas död och
förgängelse? — ”Mina vägar äro icke edra
vägar ej heller mina tankar edra
tankar, säger Herren”. En analog tanke
genomgår allt Guds verk och denna
skulle fattats oss i Guds ord, om der
funnits inga af de svårigheter, vi
igenfinna i lifvet.
Låt oss äfven ihågkomma att bibelns
uppenbarelse ”sker gradvis, begynnande
i skymning, men som lyser mer och
mer, till dess dagen har nått sin höjd”,
var en uppfostrande uppenbarelse, ty
den naturliga menniskan förnimmer
intet af det Guds anda tillhörer. Under
afslöjandet af denna uppenbarelse finna
vi Guds oföränderliga sanning så ofta
framstäld i förening med menniskans
ofullkomliga uppfattning deraf att hvad
som tillhör menniskan stundom
förefaller oss tillhöra Gud. De största
moraliska svårigheterna äro förbundna med
gamla testamentets tidigare period; i
slutet af den hel. boken äro de ej mera
till finnande. Det är som kämpade
solen sig fram genom molnen, som dölja
henne för vår syn. I evangelierna äro
skuggorna skingrade — genom Jesu
Kristi person — och solen lyser fram
i all sin kraft och värme.
Men om vi ock medgifva att
svårigheter förefinnas med hänsyn till att
bibeln utgör Guds ingifvelse, påstå vi
afgjordt att vida större svårigheter
ifrågakomma, ifall vi antoge den vara
ett menniskoverk. ”Bibeln” sade
engång en gammal pastor till sin
församling, ”är en underbar bok, om den är
sann”; åhörarnes undran lade sig, då
han tillade: ”men den vore tiofaldt
underbarare, om den ej vore sann”.
Hvemhelst som studerar hufvuddragen
af denna boks innehåll och emottager
dess budskap, känner den
alltöfvervägande storheten och plågas ej af de
mindre svårigheter der förekomma. Allt
hvad det tillgifna hjertat dervid
erfordrar är vissheten om att detta i stort
taget är Guds ord, och det väntar tåligt
på ljus i de svårigheter det ej mäktar
lösa.
*
Men består det lifgifvande element,
hvarom vi afhandlat, i sjelfva boken?
Ville vi påstå detta, då vore vi
bibel- eller bokdyrkare. Vi endast
vidhålla att bibeln är det medium
hvarigenom den hel. Ande verkar på
menniskosjälen, upplysande, förnyande,
omskapande densamma. I denna mening
är bibeln den elektriska ledningen och
dess stora kraft härrör deraf att den
utgör kanalen för den gudomliga
frälsningsafsigten. En frukt af den hel.
Andes ingifvelse, har bibeln från
början blifvit använd af Anden. Det är
såsom begagnad af honom, den blir
”nyttig till undervisning, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 04:22:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/troochlif/1886/0192.html
