Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Luciadagens legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
livande och förädlande, tog fru Lucia åter mod till sig och
berättade för honom om sin resa. Herr Eskil satt mycket
allvarsam till en början, men när hon kom att berätta om
prästen, herr Kolbjörn, utbrast han:
— Herr Kolbjörn är en trogen vän till mig, fru Lucia.
Jag är av hjärtat glad, att ni kunde stå honom bi.
På samma sätt befanns det, att storbonden på Saxudden
hade varit herr Eskils kamrat i många fälttåg, att ibland
de fromma kvinnorna hade funnits en av hans fränkor och
att Lasse krämare i köpstaden var den, som brukade skaffa
honom kläde och vapen från utlandet. Innan fru Lucia
hade slutat tala, var herr Eskil inte blott färdig att förlåta
henne, utan var henne innerligen tacksam för att hon hade
hulpit så många av hans vänner.
Men den ångest, som fru Lucia hade genomgått under
natten, trängde sig på henne än en gång, och hon hade gråt
i rösten, då hon till sist yttrade:
— Nu tyckes det mig själv, käre herre, att jag har handlat
mycket illa, som utan att spörja er om lov har skänkt bort
er egendom. Men jag ber er betänka min stora ungdom
och oerfarenhet och fördenskull förlåta mig.
När fru Lucia talade så och herr Eskil nu besinnade, att
hans hustru ägde så stor fromhet, att en av himlens
bebyggare hade återtagit sin jordiska skepnad för att komma
henne till hjälp, och när han vidare betänkte hur han, som
ville gälla för att vara en vis och genomskådande man,
hade misstänkt henne och varit färdig att låta sin vrede
bryta ut över henne, erfor han en sådan hjärtans blygsel,
att han sänkte ögonen och inte var i stånd att svara henne
med ett ord.
När fru Lucia såg honom sitta tyst med nerböjt huvud,
blev hon åter förskräckt och hade helst velat fly gråtande
från sin plats. Men då kom, osedd av alla, den barmhärtiga
Sankta Lucia in i salen, smög sig intill den unga frun och
viskade i hennes öra vad hon vidare borde säga. Och dessa
ord var just de, som fru Lucia hade önskat uttala, men
utan himmelsk tillskyndelse hade hon i sin blyghet väl
aldrig kommit sig för därmed.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
