Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Den heliga bilden i Lucca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGA BILDEN I L U C C A
överfarten sade han ingenting, men då de lade till i Reggio
i Italien, började han på nytt med sitt bittra tal.
— Eftersom ni så säkert litar på att den där bilden ska
hjälpa er, så vill jag säga er, att ingen kan ha sänt opp flera
böner än jag, som sitter fastsmidd här vid årorna. Jag borde
också ha fått hjälp, för jag sitter här inte för något brott,
som jag har begått, utan till följd av en orättvis dom. De
mäktiga i himmelen borde ju ha till uppgift att råda bot i
sådana fall, men jag kan inte märka, att någon av dem har
brytt sig om att göra något för mig.
När de båda fattiga hade stigit ur båten och börjat gå
uppåt stranden, anmärkte den gamla kvinnan, att världen
var mer rik på sorg och olycka, än hon någonsin hade trott.
—■ Ja, sa mannen, den är sannerligen uppfylld av
be-drövade. Kom ihåg, kära hustru, att vi inte glömmer att
fråga den mäktiga bilden varför den här mannen inte kan
vinna bönhörelse och bli befriad från sitt lidande!
Efter detta fortsatte de vandringen norr ut och använde
på den både veckor och månader. Slutligen nådde de en
aftonstund fram till en stad, som man sade dem vara Lucca.
— Käre man, sa den gamla kvinnan, då de gick in genom
stadsporten, vad jag är glad, att vi är komna till målet för
vår resa! Om du vill som jag, beger vi oss genast till
domkyrkan. Jag vill varken äta eller vila, innan jag har fått se
den heliga bilden.
— Du har alldeles rätt, sa mannen, men om vi ska hinna
överlämna vår gåva till bilden redan i dag, får vi verkligen
skynda oss. Det är så långt lidet på dagen, att det inte kan
dröja länge, innan aftonbönen är slut i kyrkorna och
portarna stänges.
Fastän de var trötta efter en hel dags vandring, tog de
ut stegen allt raskare, och när de hade hunnit så långt, att
de såg domens ytterväggar, började de springa. Men de kom
i alla fall för sent. Sakristanen, som hade vård om domen,
stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga knippan
med nycklar i sitt bälte, då de närmade sig.
— Ack, herr sakristan, herr sakristan! började gumman,
för det var hon, som kom först. Vill ni inte förbarma er
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
