Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Gammal fäbodsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
hade råkat en farlig fiende, och i stället för att komma
honom till hjälp sprang de till skogs.
— De, som du kallar på, springer bara fortare, ju mer
du ropar, sa flickan till rövarn.
Han tvär tystnade och störtade mot henne med armarna
utsträckta för att fånga in henne och krama henne sönder
och samman.
Anfallet kom. så hastigt, att hon inte hann att ta emot
honom med en ny skopa vassla. Det enda hon kunde göra
var att böja sig ner och försöka att smyga under hans arm
ungefär så, som man smiter undan en blindbock i leken.
Han rusade ända fram till väggen och stod där och
famlade i stället för att följa efter henne. Men hon var inte
den, som blev stående stilla för att fundera över att han
bar sig besynnerligt åt. Hon bara tänkte på detta enda, att
vägen till dörren var fri, och sprang genast ut. Väl
utkommen, sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp
och slå så gott hon kunde och flydde sedan i flygande
fläng neråt bygden.
Hon kunde inte tro annat, än att hon hade rövarn efter
sig i hack och häl, för den där haspen, som hon hade lagt
pä dörren, den kunde nog inte hålla en stor, stark karl
instängd längre, än han själv ville. Det var ju självklart, att
han skulle försöka att hinna upp henne och inte låta henne
komma ner till bygden och tala om, att det fanns ett
rövarband i skogen.
Hon tordes inte ge sig tid att stanna och se sig tillbaka,
utan hon bara löpte åstad. Och hela tiden tyckte hon, att
hon hörde hur han kom tassande på de mjuka näverskorna.
Hon väntade, att han skulle gripa tag i håret, som fladdrade
bakom henne, rycka henne bakåt och sätta kniven på
strupen på henne. När hon hade boskap till att driva, tog det
mer än en halv dag att komma ner till bygden, men nu, när
hon var ensam, gick det förstås mycket fortare. Nu snodde
hon fram genom snåren som en orm och tog skutt över
myren som en groda och flängde framåt vägen som en hare.
Nu trodde hon, att hon skulle hinna dit ner före
middagstiden.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
