Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bortbytingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTBYTINGEN
ändå an", tänkte hon. Det är det minsta jag får utstå för
din skull. Men min man har blivit led åt mig, drängarna
föraktar mig, pigorna skrattar åt mig, katten fräser, när han
får se mig, hunden morrar och visar tänderna, och du är
skuld till alltsammans."
— Men att djur och människor hatar mig, kunde jag väl
ändå bära, brast hon ut. Det värsta är, att var gång jag ser
dig, längtar jag mer än förut efter mitt eget barn. Ack, mitt
gullebarn, var är du? Ligger du och sover på mossa och
ris borta hos trollkäringen?
Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig tillbaka till
sin sömnad. Det var hennes man, som kom in. Han såg
glad ut och talade vänligare till henne, än han hade gjort
på länge.
— Det är marknad i dag borta i kyrkbyn, sa han. Vad
säger du, om vi skulle ta och gå dit?
Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville
hon gärna vara med om.
— Gör dig då färdig så fort du kan! sa mannen. Vi får
lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi
tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.
En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin
och pyntad i sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som
hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles glömt
bort trollungen. "Men", tänkte hon plötsligt, "kanske min
man bara vill locka bort mig, för att drängarna ska kunna
slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur vägen." Hon gick
hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora
trollungen på armen.
— Kan du inte lämna den där hemma? sa mannen, men
han lät inte förargad, utan talade med mild röst.
— Nej, jag vågar inte gå ifrån honom, svarade hon.
— Ja, det är din ensak, sa bonden, men nog blir det
tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.
De började nu sin vandring, men den blev mödosam,
för det bar brant uppför. De måste klättra ända upp till
toppen av bergkullen, innan vägen tog av mot kyrkbyn.
Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt kunde
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
