Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - MARIA WIIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fint mot varandra och ljusbehandlingen är förträfflig. De bada
känsligt och vackert uppfattade och återgivna gestalterna
äro insvepta i en fin luftton; kraftigt men ändå mjukt star
flickan fram i halvskugga mot fönstrets vita jalusier och
mot den vita duken på bordet, varpå tekannan och brödet
till en sista enkel avskedsmåltid i hemmet blivit framsatta.
Bakgrunden är förträffligt hållen och later mot sina ljusare
lufttoner den unga flickgestalten i den mörka klänningen
omedelbart stiga fram såsom tavlans förgrundsfigur, medan
den gamla kvinnans litet böjda gestalt i den grå dräkten
bildar en vackert avtonad motsättning härtill. Den enhetligt
enkla färgskalan bidrar också till att giva bilden en fängslande
intimitet och fördjupning i karaktärsskildringen.
Tavlan »Ut i världen», som numera hör till samlingarna i
Ateneum, kastar ett intressant ljus över Maria Wiiks
konstnärliga utveckling och ståndpunkt vid ISSO-talets slut. Då
den år 1900 var utställd på världsutställningen i Paris,
belönades konstnärinnan med bronsmedalj.
I slutet av år 1889 lämnade målarinnan St. Ives och reste
tili Paris, där hon dock stannade endast en kort tid. Hon
var på väg hem, läser man i följande brev, skrivet till hennes
systrar i Helsingfors:
Paris Andra dag jul. 22 Rue Jacob 1889.
»Tack snälla flickor för korten jag fick på julaftonen, som
jag tillbringade här ensam med mig själv, två ljus, en violbukett
och eld i kaminen.
Jag hade nog fått en inbjudning till fröken Sahlstén, som bjöd
mig till deras pension på julgran, men dä jag kom hem, var jag
så trött, och huvudvärk, att jag föredrog att stanna hemma.
Juldagen gick jag till Runebergs och de voro riktigt ledsna, att jag
ej kom till dem julaftonen och jag ångrar nu att jag ej gjorde
det, då jag ser att det skulle ha gjort dem ett nöje. Walter
stackare var så ynklig, han hade ännu influensa, de andra hade
redan genomgått sin. De bjödo mig i dag på frukost, de äro så
vänliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
