- Project Runeberg -  Torpare /
76

(1909) [MARC] Author: Alfred Kämpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julgranarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ensamheten med om vintrarna eller läska sig med i
sommarvärmen, det finns ingenting alls . . .

— Det är så styrt, trodde Svante, att inte den fattige
ska ha något. Han ska bara träla och släpa, och gitter han
inte det, så får han inget alls att leva av, för att han
ingenting äger . . . Då får både hustrun och barnen svälta som
gamla hemlösa hundar. Det är minnsann inget nöje att
svälta.

— Nej, förr trälar en väl till blods, menade hustrun
och ruskade på sig.

Glädjen stod högt i tak och räckte ända till
annandagen.

*

Men samma dag, på aftonen, kommo fjärdingsmannen
och en annan stämningsman och inkallade Svante till
vintertinget, där han också utan fruktan infann sig, ty han
kunde inte finna något ont i att rödja i åkerlyckorna. Han
kom inte ett ögonblick att tänka på, att även dessa,
liksom allt annat i trakten, hörde under herregården.

När därför häradshövdingen sporde, om han gjort
sig saker till stämningens påståenden, var han beredd på
att ge ett frankt och avvisande svar, men fick i samma
ögonblick se Stål och Skat-Olle, som sutto nedhukade i
ett hörn och logo så illvilligt, att han inte kunde begripa,
hur människor kunde se så djävulska ut, och det blev
svart för ögonen på honom. Han visste, att skogvaktaren
och Olle voro vittnen. Men han kunde inte fatta, varför
den ena fattiglappen skulle behöva äta upp den andra.

— Ja, jag tänker, det är väl bäst, jag erkänner först
som sist. . . sade han bittert.

Häradshövdingen slog knytnäven i bordet, så
bläckhornet hoppade högt upp.

— Här övas ingen mannamån, kom det ihåg! röt han.
Bekänn, anklagade, och gör reda för ställningen!

Gud vet, hur Svante kunde berätta så, som han gjorde,
men han omtalade, högt och bestämt, hur det gått till
från början, och det ena ordet gav det andra. Han
berättade, att det vid herregården var så dåligt ställt för de
fattigaste satarna, att de aldrig kunde få en bit bättre mat
till hälgerna, nej, aldrig någonsin . . . Ville de roa barnen
någon gång aldrig så litet — och barnaglädje är ju

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:06:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/torpare/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free