Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julgranarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu hade likväl Fågelmossen — den egentliga
myrmarken och sluttningarna, där timmerträden fordom stodo
och bugade för blåsten — blivit uppodlad, och tegarna
lagda till ett torp i grannskapet, som hette Ängstugan;
och efter detta fick man aldrig mera se några magra
statare med bössan smita omkring bland snåren, när tjädern
spelade på andra sidan skvackrakärren. Men
Ängstugutorpet uppe på svedjesluttningen fick hädanefter heta
Fågelmossen. Omsider petades namnet in i
dagsverksjournalerna. Slutligen också i kyrkboken.
Fågelmossen vart i början använt som ålderdomshem
för utslitna fodermarskar vid Lagerkulla, men efter den
nya regimen blevo de gamla forslade till fattighemmet, och
på torpet sattes en yngre dagsverksdräng, som gift sig med
Ladugårds-Lotta, som nu var i vantarna för husbonden.
Det berättades för resten, att Lotta aldrig varit så noga
med, hur hon farit fram, när någon kommit över henne, och
fick nu därför på visst sätt uppbära skulden för att ha
bortkört de fattiga från Fågelmossen.
Svante var det beskedligaste kräk, som kunde
uppletas under solen. Men det sades, att om han varsnade,
att någon gick honom för nära i hans rätt, kunde han bli
vildare än vargarna i norskogen. Det var ingen, som visste
hur det var, men länge dröjde det inte, förrän patronen
upphörde att besöka det lilla undantagstorpet borta vid
mossmarken.
Somliga år gav Fågelmossen knappt föda åt ett får,
och det var ett ideligt slitande bittida som sent. Svante
arbetade vid herregården, Lotta hemmavid, men likväl
var det ständigt smått och dåligt. Det var tidvis så uselt
det gärna kunde vara, och till julen ett år syntes det bli
värre än någonsin tillförne.
Det var samma år, som Svante blivit förbjuden att
arbeta på andra håll än vid herregården. Men det, som
där förtjänades, räckte inte på långt när till att leva på.
Men nu rann det upp i torparkarlens hjärna, att han
borde skaffa sig några slantar för granbuskarna, som stodo
som ohyra i dikena på Storlyckan. Han skulle hugga ned
dem och sälja dem i staden till julgranar, tänkte han. På
detta hade Svante för övrigt funderat ganska länge, och
till slut vart den tanken så fastvuxen hos honom, att han
i förväg till och med gick och räknade ut, hur mycket
han skulle kunna få för buskarna. Han kunde inte finna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
