Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dödsdrama i ödemarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en trasa bredvid stocken, han nyss hade suttit på,
och att det stod tjockt med blodfradga kring munnen.
Nåja, det var ju inte så särdeles ovanligt, så mycket hade
han sett flera gånger förr, när han varit ute med Per.
Men nu vart han rent av förargad på honom, för att han
kunde släppa efter så här ute i skogen.
— Res på dig, din djäkel, gnatade Lars-Anders och
gick fram till honom. Inte duger det att lägga sig sjuk
så här mitt i ödemarken.
Det rosslade och pep i Per Kula. Ögonen trängde
ut ur huvudet. Det syntes krampryckningar i benen och
kring munnen, och hur än Lars-Anders slet och drog,
gick det inte att få Kula på benen. Fradgan frös till en
vid iskrage på bröstet. Lars-Anders svor och förbannade.
— Nej, för tusan djävlar, Per, inte går det här an!
Res på dig ... res på dig ... res på dig . . .!
Lars-Anders sparkade på den sjuke, så det åkte i
kropben på honom. Han sparkade i ren förtviflan, och tårarna
tillrade långsamt utför kinderna. Han visste inte, vad
han skulle ta sig till.
— Du kan väl begripa, att du inte får lägga dig här
och stelna och dö. Kom, så gå vi med detsamma hem
till mor . . .! Du har ju hustru och barn att tänka på, din
rackare. Och vad tror du, patron ska säga, när det
kommer fram, att vi för din skull inte få ut skattetimret till
fredagen?
När Lars-Anders kastade fram det där om husbonden,
så tyckte han, att han sagt något, som borde bita på den
andre. Kula vände också på sig nästan ett halvt slag,
och det stack fram ett skrämt uttryck i hans ögon. Men
i detsamma började blodet forsa ur munnen . . . Ett par
krampryckningar . . .
Allt var slut.
*
Lars-Anders högg av några lummiga grenar från en av
granarna och kastade över liket, och så gick han hem.
Han sade inte ett ord till hustrun, när han satt och dåsade
framför brasan om kvällen, men påföljande morgon gick
han över till Per Kulas för att berätta om dödsfallet.
När han steg in över tröskeln hos Kulas, kom det för
honom, att han kanske bort gå dit föregående kvällen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
