Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
molnkula stack upp på andra sidan sjöviken, och han
stannade ett ögonblick för att ta den i närmare
betraktande. Det var ett rödbrunt moln med svavel i kanterna,
och det var så gott som säkert, att det bådade åska.
Av vad anledning Anders Johan kom att fästa sig vid
denna lilla molnklimp, då han annars sällan lade märke
till sådant, kunde han själv inte begripa, men trodde,
att det berodde på, att han hela dagen haft i huvudet
Johanssons inledningsord från sista bönemötet i
Hagbytorpet. Dessa hade nämligen hämtats från Andra
Moseboken, dess nittonde kapitel och sextonde vers, där det
talas om en tjock molnsky på Sinai, i vilken Gud fader
steg ned med blixt och dunder i hälarna, så att folket höll
på att stelna av förskräckelse.
Anders Johan fattade inte till fullo sammanhanget
mellan broder Johanssons text, sin egen tankegång och
molnet, som höjde sig brådskande. Han log, när han
tänkte på, att kolportören inte mindre än tre gånger efter
varandra kommit och frågat, hur det stod till med hans
själ.
— Det hade han då inte med att göra, tyckte jag,
mumlade Anders Johan. Men likaväl var han envis och
hängde efter mig, så att jag slutligen var tvungen att
raska honom ifrån mig. Det är skamligt att inte låta
gammalt folk vara i fred.
Gubben Anders gick och tog skydd bakom stutarna
och vände sig om ett tag utåt Björkmossen. När han
var färdig och skulle smacka i gång dem igen, så kom
det fruktansvärda . . .
Hur det tillgick, och hur fort det avlöpte, begriper
inte Anders Johan än i dag. Men han påstår, att en
glödvit järnstång en kort sekund hölls framför ögonen på
honom, och han fick en stöt, så att han damp i backen
likt en säck.
När han vaknade upp ur domningen, såg han stutarna
ligga på knä, med utstående ögon, och då han hojtade på
dem, ville de ej resa sig. Jorden var uppriven runt
omkring, men inte så mycket som ett hårstrå var skadat,
vare sig på Anders Johan eller stutarna. Skäftträet
hade splittrats, och den grova järnlänken, som fäste
detsamma vid harven, hade klippts av, lätt som en ståltråd.
Anders Johan rev betänksamt sitt hoptovade hår,
Molnstoden var borta, solen sken, sjön var spegelblank,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
