Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Efteråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kung Gustaf hade icke långt rådrum att tänka
därpå. Redan följande dag, den 25 Augusti på aftonen,
afreste han med ilande hast från Kymmenegård på återfärd
till Sverige, dock ej så skyndsamt, att han ju icke
öfverallt kunde förnimma folkets återvaknande kärlek
och höga jubelrop, som följde honom på färden. Den
lille sergeanten hade haft rätt: det fanns ännu trohet,
det fanns ännu heder i Finland.
Här försvinna kung Gustaf, Anjala, kriget, freden
och den mörknande kvällen af ett solbelyst tidehvarf ur
berättelsens synkrets. Därom vore törhända ännu mycket
att säga, om blott allt som är kart här i världen engång
blir äpplen. Vi skola blott, af skyldig aktning för läsarens
vänskapsfulla nyfikenhet, tillägga några ord om
öfriga personer, som möjligen lyckats tillvinna sig hans
uppmärksamhet.
Den gamle argsinte och dock genomhederlige majoren
på Rautasaari hade, såsom hans bref intygar, allaredan
uppgjort sin guldgosses räkning med vår Herre och
kulorna, när han först mottog ett bref från Lennart,
dateradt lasarettet vid Anjala, och få dagar därefter den
officiella sluträkningen. Dessa olika rapporter frambragte,
som man kan tänka sig, en något olika verkan. Efter
första rapporten fingo Kajsa och drängarne åter uppbära
med ränta de skällsord, hvilka de saknat några dagar
förut; efter andra rapporten förstummades åter majorens
språklåda en hel veckas tid, och den virginiska knastern,
som stod färdig att skördas, fick förväxa sig till en
»gemen träskmossa», som majoren sedan behagade uttrycka
sig. Men mot det gamla, arga hjärtat slogo vid
samma tid så många svallvågor på en gång, att gubben
kvicknade till, som en gammal dufven sjöman på landbacken,
när han ser hafvet fullt af krängande kryssare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
