Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inristad i graniten. Nej, hon fann ingen sådan;
fotspåret af en forntida jätte var intryckt i berget, men
den kala, enformiga, grå hällen visade intet spår af
människohanden.
Då varseblef hon på sandplatån, litet lägre på
höjdsluttningen, ett barn, som med sitt rönnspö ritade bilder
i den nyfallna, glänsande snön.
– Hvad gör du? frågade hon.
Barnet svarade:
– Jag skrifver sagor i snön.
– Huru? återtog den höga gestalten på berget. –
Du gör dig mödan att rista runor, dem nästa vind sopar
bort, dem nästa vilddjur trampar och nästa vårsol åter
skall utplåna från jordens yta?
– Ja, sade barnet, så är min lust. Jag har lärt
min konst af vågen, som ritar linjer i sanden, af molnet,
som bygger slott i luften, af det vissnade löfvet, som
prickar drifvan med lätta spår.
– Och allt detta för en minut af lek? frågade åter
Historien.
Barnet blickade undrande upp:
– Det vet jag icke. Jag vet blott, att vågen och
molnet och löfvet i alla tider gjort så, och alla tiders
verk är ett verk för alltid. Skrifver du något mer?
Den höga Historien smålog och sade:
– Mer kan jag icke skrifva. Jag igenkänner dig väl.
Du är Sagan, som alltifrån begynnelsen satt vid min fot
och lärde mig skrifva. Jag ristar i marmor, såsom du
ristar i snön, och så skola vi skrifva till tidernas ände.
Och Sagan skref i snön, som vinden sopade, lodjuret
trampade, vårsolen smälte. Nästa dag var skriften ej
mer, men då skref hon sin nya skrift på den nya snön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
