Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert Wilhelm Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 SANGER 1874
Men alla vårens blommor mäkta icke
ge färg åt drifvorna på konstnärns graf,
och alla loford, dem vi efterskicke,
förslöa ej de törnen lifvet gaf.
En fläkt af kärlek, som i tadlet blandas,
är som en vårluft öfver nordens snö;
förutan sol och vår skall konstnärn frusen dö:
gif därför honom dem, så länge än han andas!
Il’.
Jag jäfvar dagens vrånga dom och släkten,
som stå för nära meningarnas split.
Jag vädjar till den tid, när morgonväkten
af eftervärlden glömt båd’ hat och nit,
när det, som nu förhäfves, varder ringa,
när det, som nu förtrampas, växer stort
och det, som synes nu förblödt, tillintetgjordt,
skall i odödlig glans ur Lethes skuggor svinga.
Då skola andra följa Ekmans bana
och öppna himmelsvidt för framtidsdag
de nya världar, dem han djärdes ana,
men ej förmått att gif va klara drag.
Det finska folket skall hans lager vira,
hans namn skall långt i tidens fjärran gå,
när ingen mera minns den obekanta vrå,
där recensenten fällt sin sönderbrustna spira.
Ty hvarje verk skall af sin mening dömas;
det bästa af en konstnär är idén.
Hans svaghet dör, hans brister skola glömmas,
hans tanke lefver, blir hans bautasten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
