Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång, tillegnad de den 21 Juni 1844 promoverade filosofie magistrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅNG VID PROMOTIONEN 133
I svärjen eden, den edra fäder svurit,
den edra söner svärja med fröjd en dag.
Likt värma hådande morgonskyar, gån I
att arlaregn öfver andens skördar dugga.
Se, landet törstar! Icke däröfver vandren
de skyar lika, hvilka ej vatten ge!
Öch tiden törstar. Solen i klarhet nedgått
utöfver dagar då edra fäder verkat,
de stormupprörda, blodiga fält, där anden
i tårar sådde sin rika framtidsskörd.
Det gamla stupar till fall. Hugstore hjältar
en efter annan bäddas i marmorgriften
och gråe vise från Kants och Ehrnsvärds dagar,
och från Porthans, till eviga hvilan gå.
Nu kommit kvalmen. Nittonde seklets middag
står klar och brännande öfver folkens sinnen.
Sirocco-vindar gå öfver hjärtats lustgård
och släktets oskuld rört vid kunskapens träd.
An ofulländad, brusten, i sig förlorad,
den unga tiden sträcker sin famn mot fjärran,
ett marmorblock, ur hvars kanter anden mejslar
med slag på slag nya världars anletsdrag.
Ljus älskar tiden, ljus den ock redan äger,
så klart, att höjdernas barndomsstjärnor slockna
och vetenskapen, bländad af egen solglans,
till kufvade världar säger: Jag är Gud
Men dunkla frågor än på dess läppar stiga,
som midt i stiltjen af milsdjupt haf en bubbla
från bottnen stiger och spränger ytans speglar
och fyller rymden med djupets ångor opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
