- Project Runeberg -  Sånger /
I:46

(1904-1905) [MARC] [MARC] [MARC] [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemars hemlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rosenomdoftade natt! Stode hon här och jag kysste hennes
läppar och du såge det, skulle jag dö, ja dö af sorg
öfver att det onämnbara tagit gestalt och gått att spilla
sin heliga glans bland färgspelet af jordens blommor.
Och du tror ännu att jag vill dölja henne!

En morgon tidigt andades jag narcissernas ånga, den
vemodigt ljufva, och jag sade till mig själf: det är hon!
Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löf,
mig tycktes de sade till hvarandra: nu veta vi hvem
hon är, det är hon! Jag förskräcktes för dessa susande
ord och för mig själf, att jag yppat hvad de väsenlösa,
evigt tigande drömmar förgäfves sökt utforska. Jag
flydde långt bort, och jag lofvade mig det, att aldrig
grumla min anings skimmer med ord som röja det
outsägliga.

Nu vet du allt, och hvad vill du sedan mera?

Du, som jag älskar utan namn, utan form och utan
ljud, o jag vet dock så visst att du icke är den döda
tomheten, den blotta förnekelsen af det som de
brännande hjärtan gärna trycka fast till sig, omklädda med
fager by och varmaste blod. Jag vet att du är lifvet,
skönheten och kärleken, och likväl kan ditt väsen icke
fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr
mina läppars uttryck såsom det högsta och skönaste
ständigt flyr undan en jordisk famn, och hade jag fångat
dig, skulle du förgås. Men jag fångar dig icke, du
outsägliga! jag utsträcker icke min hand att fastbålla
dig. Och likväl står du mig ständigt nära: natt och
dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig, och
framför mig sväfvar din bild, hvarthelst jag går, som ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:02:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topesang/a0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free