Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ.
Si
står i begrepp att förenas med en henne värdig man, Andreas
Balkonski, som hon med sin själs bästa krafter älskar. Tolstoj
har dock icke haft hjärta att låta dådet fullbordas.
Den familj, som förföraren tillhör, Kuragins, är en mot-
sats till Rostovs. Äfven dess medlemmar handla instinktivt,
men ledda af låga instinkter, äfven de njuta lifvet, men utan
någon som hälst hänsyn för sina medmänniskor, trampande
ned dem som äro i deras väg, uppoffrande för sina lustar dem
som locka dem. Deras fullkomliga brist på moralisk känsla
gör, att de aldrig känna samvetsförebråelser eller ånger, och
detta jämte deras kroppsliga skönhet och sinliga styrka ger
dem en säkerhet, ett lugn och en öfverlägsenhet, som, oaktadt
deras inskränkthet, tages för begåfning. Fadern, den gamle
furst Basilius, den smidige hofmannen, har genom att hålla
kappan på bägge axlarna seglat upp på samhällets höjder;
men den fine världsmannen föraktar icke att söka stjäla ett
testamente, som hindrar honom att ärfva en förmögenhet,
och till och med slåss om det utanför det rum, där den döende
ligger. Och när det misslyckas, tager han nästan med våld
arfvingen Peter Besukhov till sin svärson. Äldste sonen är
den idiotiske diplomaten och kvinnotjusaren Hippolyt, och den
yngre är den nyssnämnde Anatol, hvilken betraktar allting
sasom varande till blott för hans nöjen och njutningar och
begagnar sig däraf, utan att ha försyn för något, såsom hans
fulla rätt, nästan som hans pligt — alltid strålande af hälsa,
välbefinnande och godt samvete. Slutligen dottern Helena,
säker i sin stolta skönhet, men också utan moraliskt med-
vetande och hos hvilken, under den fulländade världsdamens
glänsande yta, stundom drag af den skamlösaste råhet sticka
fram. Dessa äro de lyckligaste; de ha ej medvetande om
något högre lif än sitt eget, de tillfredsställa sina drifter utan
att fråga efter hvad det kan kosta andra och utan bekymmer
och ånger.
Lyckliga på sitt sätt äro äfven egoisterna. De ha ej
någon känsla eller något behof af något högre lif. Tillvarons
mening ha de klar för sig. Den är att de skola bereda sig
så stora förmåner som möjligt, och då de väl passa på alla
tillfällen, ej ha någon besvärlig känsla, som narrar dem att
befatta sig med saker, hvaraf de ej ha någon nytta, och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
