Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 LEO N. TOLSTOJ.
brukad utan någon reservation helt och odeladt hängifver sig
åt sina föremål. I kap. 15 sammantränger han på ett pai
sidor kvintessensen af barndomslifvet: barnets kärlek till
modern och moderns till barnet. Litteraturen torde knappast
kunna uppvisa något som i finhet öfvergår denna skära
doftande hymn öfver barnakärlek och moderskärlek: »Lyck-
liga, lyckliga barndomstid, som en gång svunnen aldrig mer
låter kalla sig tillbaka! Huru borde man icke älska och
freda om dina minnen, som föryngra och luttra ens själ och
äro källan till de ädlaste njutningar .... Skall den friskhet,
sorglöshet, trängtan efter kärlek och styrka i tron, som var
barndomens egendomlighet, någonsin vända tillbaka? Kan
någon annan tid liknas vid den, då oskyldig munterhet och
obegränsad trängtan efter kärlek voro de enda driftjädrarna
i lifvet? Hvar äro nu dessa varma böner? Hvar äro nu
dessa tårar? Trösteängeln kom flygande, aftorkade dem med
ett leende och viftade milda drömmar ned öfver den oför-
därfvade barnsliga inbillningskraften. — Skulle lifvet verkligen
hafva efterlemnat så tunga spar i mitt hjärta, att dessa tarar
och denna hänryckning för evigt öfvergifvit mig? Har jag
verkligen blott minnet kvar?» Så börjar och slutar denna
sällsynt fina prosadikt. Och ställer den ej fram redan på
denna ståndpunkt författarens mänskliga ideal: en af kärlek
genomglödgad och i den harmonisk ande med hel och
orubblig lifsåskådning.
Det är ej underligt, att »Barndom» är så fängslande;
den är skrifven i bokstaflig mening con amore. Dess fort-
sättning Ungdom är vida skild fran denna i fängslande kraft,
också erkänner författaren själf, att ynglingaåren med deras
abstrakta spekulationssjuka, deras torra och ofruktbara hetta
och deras ytlighet äro för honom obehagliga att minnas.
Det är dock äfven här samma underbara psykologiska
analys, men känsligheten och värmen saknas. Och i den
förkonstlade ungherren i »Ungdom» skulle man ha svårt att
igenkänna gossen från »Barndom» eller författaren själf, om
ej några grunddrag, fastän stundom förvända, hölle kontinui-
teten: den hänsynslösa, stundom nästan till brutalitet öfver-
gående ärligheten, sträfvandet efter fullkomlighet, som
visar sig i det egendomliga vänskapsförbundet liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
