Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8 LEO N. TOLSTOJ.
mig för en hjärtlös gosse, som blott för ro skull eller af
nyfikenhet krupit upp på stolen, hvarför jag också strax
började korsa mig, göra knäfall och brast i gråt.» Hos
Natalia finnes icke en enda tanke på henne själf vid sorgen.
Den är alltigenom äkta och oblandad, och likväl, eller just
därför, kan hon med samma omsorg och beräkning som
annars sköta sina sysslor. »Sorgen uppfylde henne till den
grad, att det icke föll henne in att dölja, att hon också kunde
sysselsätta sig med annat; hon skulle icke en gång hafva
förstått, huru man kunde falla på något sådant.» Hennes
karaktär håller också profvet vid hennes död, och sättet
hvarpå en människa dör är för Tolstoj det förnämsta kriteriet
på karaktärens och lifvets beskaffenhet och halt. »Hon gick
bort från detta lifvet utan klagan och utan fruktan för döden,
som hon ansåg för ett godt. Det är något man ofta hör,
men ack hur sällan det verkligen förhåller sig så ... . Äfven
om man också skulle anse, att hennes tro kunde hafva haft
en högre flygt, hennes lif ett högre mål, sä blifver denna
rena själ väl därför icke ett mindre värdigt föremål för kärlek
och beundran. Hon fullbordade den största och bästa gärning
i detta lifvet: att dö utan klagan och fruktan.» Denna enkla,
pligttrogna, uppoffrande kvinna har, erkänner Tolstoj, haft
ett stort och välgörande inflytande på hans känsliga natur,
han bevarar för henne en varm tacksamhet, och när han
besökt sin moders graf, glömmer han aldrig att knäböja vid
hennes i närheten belägna.
En liten episod i »Barndom» blottar äfven ett härmed
sammanhängande drag i Tolstojs inre. Det är skildringen
af en af dessa irrande pilgrimer, som så ofta förekomma
i Ryssland och i hvilka det metafysiska grubbleriet och
lidandet, som otvetydigt utmärker den ryska folkanden, lik-
som tyckes hafva tagit gestalt. Det är den halffånige Grischa,
hvilken vinter och sommar går barfota med en tung järn-
kedja om lifvet och som kommit till gården och där får
härbärge. Nikolaj och hans syskon speja på honom, då han
skall göra sin aftonbön, och vänta sig ett godt skämt. Men
pilgrimens varma, improviserade böner och stigande hän-
ryckning väcka helt andra känslor hos Nikolaj. Medlidande
och andakt fylla honom i stället, och som fängslad vid platsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
