Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 15
vaknade, då »oron» i hans själ först började röras: »Mitt svaga
förstånd ansträngde sig förgäfves att genomforska det out-
grundliga, och under detta arbete, som låg långt öfver dess
krafter, miste jag den ena öfvertygelsen efter den andra an-
gående sådana ting, som jag hade gjort väl i att icke beröra.
Den enda behållningen jag hade af detta tunga andliga arbete
var en viss andlig smidighet, som försvagade min viljekraft,
och en vana att ideligen anställa psykologiska undersök-
ningar, hvarigenom såväl känslan förlorade i friskhet som
omdömeskraften i klarhet.»
Få författare hafva med sådan uppriktighet lemnat nyckeln
till sin personlighet som Tolstoj här i denna skildring af
sin barndoms grubblerier och skepticism. Men den är ej full-
ständigt angifven med det sagda. Den har en annan sida, ej
mindre betydande, och äfven den träder här fram på det klaraste.
Ren skepticism är ren negation, men här sträcker den sig blott
till de byggnader tanken uppför. Den källa, hvarur dennas
material väller, är ej berörd däraf; känslan är varm, rik och
fruktbar, och ur den strömma jämt nya flöden, och tanken
börjar på nytt sitt arbete med detta att däraf uppföra nya
byggnader, tills formen en gång svarar mot ämnet, tills tanke
och känsla kunna enas och själen få ro och harmoni. Därför
är skepticismen utgångspunkt, därför är ej tankens energi
bruten af de ständigt nya gyckelbilder, den tagit för verklig-
heter; tron på att enhet, jämvigt och harmoni är möjlig att
nå lefver och skapar och eggar tanken, hvad han än själf
försäkrar om onyttigheten af dess arbete. Men den skall
först rifva ner ännu mera, grusa större och mera grundade
ting än barnets famlande tanke sysslat med.
Det är således i känslan vi ega den andra af Tolstojs
personlighets krafter, och tilläggom den starkaste. Redan
första sidan i Barndom visar oss ett särdeles känsligt barn,
fallet för häftiga öfvergångar från en stämning till en annan,
öfvergångar, som sedan ofta i skildringen möta, hvari dock
det goda hjärtat merendels är segrare öfver de elakare
böjelserna. Ett aldrig nog tillfredsstäldt behof att älska och
älskas igen fyller själen, och det fäster sig först och varmast
vid modern. Mera dunkelt skymtar hennes person fram i skil-
dringen; det är, som här ändå vore för författaren en helgedom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
