Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orkade hon icke tala mer. Plötsligt ryckte det till i
hennes vanställda ansikte, och pannan lade sig i veck.
Hon stötte mig med svaga händer tillbaka.
— ’Varför skedde det? Varför?’
— ’Förlåt mig!’ säger jag.
— ’Förlåt mig!’ Det är bara prat! — Ack,
sluppe jag bara dö!’ skriker hon till, sätter sig upp, och
hennes feberglänsande ögon rikta sig mot mig. —
’Du har nått ditt mål!... Jag hatar dig!... Oj,
oj!’ Hon skriker till. Tydligen ser hon någonting
i spegeln, som hon blir skrämd av. — ’Nå, så slå
ihjäl oss då, slå ihjäl oss bara! Jag är inte rädd!...
Men allihop, allihop, honom också. Han har gått,
han har gått!’
Yrseln fortsatte. Hon kunde icke känna igen
någon av oss. Samma dag, vid middagstiden, dog
hon.
Mig hade man redan dessförinnan, klockan åtta,
fört till poliskontoret och därifrån till fängelset.
Och där fick jag sitta hela elva månader i väntan
på min dom; där kunde jag tänka över mig själv
och mitt förflutna och lära mig förstå det. Jag
började förstå det på tredje dagen. På tredje dagen
förde man mig hem till...
Han ville säga något men hejdade sig, då han
icke förmådde återhålla snyftningarna. Han
samlade sig emellertid och fortsatte:
— ”Jag började förstå mitt liv först, när jag såg
henne i kistan.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
