Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensamma, och därför dölja denna skam icke blott för andra
utan även för sig själva.
Det började de första dagarna och fortsatte hela
tiden och blev allt mer häftigt och förbittrat. I
djupet av min själ kände jag alltifrån de första
veckorna, att jag hade gått förlorad, att mina
förväntningar icke hade blivit infriade, att äktenskapet
långt ifrån att innebära lycka, var en tryckande
börda, men liksom alla andra ville jag icke tillstå
det — jag skulle icke heller nu ha tillstått det, om
det icke tagit ett slut — utan dolde det både för
andra och för mig själv. Nu förvånar det mig,
att jag inte insåg mitt verkliga läge. Jag hade
bort kunna inse det därav, att tvisterna började
av anledningar, som man omöjligen kunde draga sig
till minnes efteråt, när vi slutat gräla.
Det var omöjligt att fundera ut tillräckliga
orsaker till den ständiga fiendskapen mellan oss. Men
ännu mer överraskande voro de ömkliga
förevändningarna till försoning. Emellanåt förekommo ord,
förklaringar, tårar t. o. m., men ibland!... O, jag
kan icke tänka på det, utan att det kväljer mig...
— de hårdaste ord och så plötsligt tystnad, blickar,
småleende, kyssar, omfamningar... Fy, vilket äckel!
Hur kunde jag undgå att se, hur vämjeligt detta
var?...”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
