Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yppa eller ej, vad han nu kände. ”Men så återsåg jag henne och
förlät henne. Och av den sälla känslan vid att förlåta har jag lärt,
vilken min plikt är. Jag har förlåtit henne helt och hållet. Jag
skall även hålla fram den andra kinden; jag skall även giva bort
rocken, då man tar av mig manteln. Jag ber Gud endast om
en sak, nämligen att han icke måtte beröva mig förlåtandets
säll-het!”
Hans ögon stodo fulla av tårar och deras klara, lugna blick
överraskade Vronski.
”Det är nu min belägenhet. Och nu kan ni trampa mig i
smutsen och göra mig till ett åtlöje för världen. Jag skall icke övergiva
henne och icke säga er ett förebrående ord”, fortsatte Alexei
Alex-androvitsj. ”Jag ser tydligt och klart min plikt: jag måste leva
tillsammans med henne, och jag skall göra det. Om hon skulle uttala
en önskan att se er, så skall jag låta er veta det, men jag anser
det vara bäst, att ni nu avlägsnar er.”
Han reste sig upp. Till följd av snyftningar kunde han icke
fortsätta att tala. Vronski reste sig likaledes upp och såg på
honom, utan att räta på sig, i böjd hållning, nedifrån. Fullständig
förståelse för Alexei Alexandrovitsjs känslor hade han icke. Men
han kände dock så mycket, att det i denna livsåskådning låg något
högt, för honom rent av ouppnåeligt.
Sjuttonde kapitlet.
Efter detta samtal med Alexei Alexandrovitsj gick Vronski ut
genom porten till det Kareninska huset, stannade där och samlade
med ansträngning sina tankar, så att han fick klart för sig, var
han var och vart han skulle gå eller åka. Han kände sig skamsen,
förnedrad och berövad möjligheten att avtvå sin förödmjukelse.
Han kände sig trängd ut ur de hjulspår, i vilka han hittills rört
sig så stolt och självmedveten. Alla hans livs vanor och
grundsatser, som hittills förefallit honom så fasta och säkra, hade visat
sig vara falska och obrukbara. Den bedragna äkta mannen, som
han hittills föreställt sig som ett ynkligt subjekt, ett tillfälligt och
i viss mån löjligt hinder för hans egen lycka, hade plötsligt
tillkallats av henne själv och svingat sig upp till en respektingivande
höjd, och denne äkta man föreföll icke på denna höjd som en
osann, löjlig människa, utan som en god, uppriktig och ädel man.
Vronski kunde icke undgå att se det. Rollerna voro plötsligt ombytta.
Vronski kände sin motståndares moraliska höjd och rättvisa
uppförande och sin egen låghet och sitt eget kränkande av rättvisan.
Han insåg, att den kränkte maken uppfört sig storslaget i sin stora
prövning men han själv lågt och ömkligt. Men detta
medvetande om hans egen låghet gentemot mannen, som han med orätt hade
föraktat, utgjorde endast en mindre del av hans själavånda. Han
kände sig outsägligt eländig, därför att hans lidelse, som enligt
vad han själv tyckt sig känna, på senaste tiden börjat svalna, nu,
då han visste, att han förlorat Anna för alltid, blivit starkare än
någonsin förr. Under sjukdomen hade han blickat in i djupet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
