Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herrarna begåvo sig in i matsalen och gingo fram till
smörgåsbordet. På det stodo sex sorters brännvin och lika många sorters
ost; dessutom kaviar, sill, allehanda konserver och flera tallrikar
med bröd.
Herrarna stodo omkring smörgåsbordet, och samtalet om Polens
förryskning förstummades i väntan på den nära förstående
middagen.
”Den här osten är inte dålig. Är det ingen, som behagar smaka
på den?” sade värden. ”Har du verkligen åter börjat
gymnastisera?” vände han sig till Ljevin och kände med vänstra handen på
dennes armmuskler. Ljevin smålog, spände armen, och under Stepan
Arkadjevitsjs fingrar spände sig som en rund ost en järnhård
förhöjning under rockärmen.
”Sådana muskler! Du är ju en sannskyldig Simson!”
”Jag tror, att man behöver vara mycket stark för att deltaga i en
björnjakt”, anmärkte Alexei Alexandrovitsj, som endast hade en
mycket otydlig föreställning om denna jakt.
Ljevin smålog.
”Ingalunda. Tvärtom, ett litet barn kan döda en björn”,
svarade han och trädde med en bugning för damerna åt sidan, då
värdinnan förde dem fram till smörgåsbordet.
”Ni har dödat en björn, enligt vad man sagt mig”, tilltalade
Katja honom. Hon bemödade sig under tiden att spetsa på gaffeln en
alltjämt bortglidande champinjon och skakade samtidigt sin
spetsmanschett, genom vilken hennes vita hand skimrade. ”Finns det
således björnar hos er?” tillade hon och vände till hälften sitt lilla
ansikte med ett förtjusande leende mot honom.
I det, som hon sade, tycktes det icke ligga något ovanligt, men det,
som hon icke hade kunnat uttrycka genom ord, låg i varje tonfall,
i varje rörelse av hennes läppar, ögon och händer, medan hon sade
det! Det låg däri en bön om förlåtelse och tillit och förtroende
och ett löfte och ett hopp och kärlek till honom, en kärlek på
vilken han icke kunde tvivla och som gjorde honom så säll, att han
knappast kunde andas.
”Nej, vi reste till guvernementet Tver på jakt. På hemvägen
därifrån sammanträffade jag i järnvägskupén med er svåger eller,
rättare sagt, med er svågers svåger. Det var ett löjligt
sammanträffande.”
Och han berättade glatt och humoristiskt, hur han, som icke
hade sovit på hela natten, i sin korta fårskinnspäls hade trängt in
i Alexei Alexandrovitsjs kupé.
”Konduktören ville köra ut mig med anledning av min klädsel,
men då började jag uttrycka mig på ett bildat språk, och . . .
Även ni”, vände han sig till Karenin, vars fullständiga namn han
hade glömt, ”även ni ville först köra ut mig med anledning av min
fårskinnspäls, men sedan lade ni er ut för mig och det är jag er
mycket tacksam för.”
Sergei Ivanovitsj, som samtalade med värdinnan och med ena
örat hörde på vad brodern sade, kastade nu en förstulen blick
på honom. ”Vad är det fatt med honom i dag? Alldeles så som en
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
