Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vronski såg sig för sista gången omkring efter sina medtävlare.
Han visste, att han själv under ritten icke skulle kunna se dem.
Två av dem hade redan ridit fram till startplatsen. Vronskis vän,
Galzin, en farlig medtävlare, rörde sig i en cirkel omkring sin bruna
hingst, som icke lät honom sitta upp. Där galopperade en liten
livhusar i snäva ridbyxor, hopkrupen som en katt på länden för att
kopiera engelsmännen. Furst Kusovlev satt alldeles likblek på sitt
fullblodssto, som en engelsman ledde vid tygeln. Vronski och alla
hans kamrater kände till Kusovlev och hans besynnerligheter, hans
”svaga nerver” och hans ofantliga äregirighet. De visste, att han
kände fruktan för allt möjligt, att han var rädd för att rida en
vanlig tjänstehäst; men därför att det just nu verkligen var far-
ligt, därför att människor bröto halsen av sig och det vid varje
hinder fanns utposterat en läkare, en ambulansvagn och en sjuksyster,
hade han beslutat sig för att rida med i löpningen. Deras blickar
möttes, och Vronski nickade vänligt och gillande åt honom. Blott en
såg han icke, sin förnämsta konkurrent, Machotin på Gladiator.
”Överila er icke under löpningen”, sade Cord till Vronski, ”och
kom ihåg en sak: håll icke in henne och driv icke på henne vid
hindren; ge henne fritt val att få ta dem, som hon vill.”
”Gott, gott”, svarade Vronski och grep tyglarna.
”Om det är möjligt, så tag ledningen, men uppge icke hoppet
förrän i sista ögonblicket, till och med om ni skulle komma efter.”
Hästen fick icke tid att vända sig om, förrän Vronski med en
van, energisk rörelse satte foten i stigbygeln och lät sig glida ned
i den knarrande sadeln. Medan han stack in högra foten i
stigbygeln, ordnade han med vana grepp de dubbla tyglarna mellan
fingrarna, och Cord drog tillbaka händerna. Som om hon icke riktigt
visste på vilken fot hon först skulle trampa, satte Frou-Frou sig
i rörelse som på resårer, i det hon drog ut tyglarna med sin långa
hals och vaggade ryttaren på sin smidiga rygg. Cord tog ut
stegen och följde efter dem. Den upprörda hästen försökte än på
den ena, än på den andra sidan vilseleda ryttaren och draga ut
tyglarna ännu mer, och Vronski bemödade sig förgäves med röst och
hand att lugna den.
På sin väg till startplatsen hade de redan kommit till den
upp-dämmade bäcken. Många av ryttarna voro framför Vronski,
många voro bakom honom, då han plötsligt på den smutsiga vägen
hörde bullret av en galopperande häst och Machotin hann fatt
honom på sin vitfotade Gladiator. Machotin smålog, så att hans
långa tänder blevo synliga, men Vronski såg endast på honom med
bister min. Han kunde över huvud taget inte tåla Machotin,
betraktade honom nu såsom sin farligaste medtävlare och var förargad
över att han galopperade förbi honom och därigenom gjorde hans
Frou-Frou upprörd. Den sistnämnda lyfte på vänstra foten till
galopp, tog två språng och gick, förargad över de stramt åtdragna
tyglarna, över i ett stötande trav, som kom ryttaren att hoppa av
och an. Även Cord såg dyster ut och sprang nästan i trav bakom
Vronski.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
