Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne för att inte förstöra sitt familjeliv; men skall han icke känna
medlidande med henne, betrygga hennes ekonomi, mildra hennes sorg?”
”Du får ursäkta mig. Du vet ju, att för mig uppdelas alla
kvinnor i två klasser . . . Det vill säga . . . Nej . . . rättare sagt . . .
det finnes kvinnor och det finnes . . . Inte heller har jag bland de
fallna kvinnorna sett några förtjusande varelser och kommer nog
icke heller att se några bland dem. Sådana kvinnor som den
sminkade fransyskan vid kassan därborta äro mig vedervärdiga, och jag
tycker att alla fallna kvinnor äro av samma slag.”
”Och synderskan i evangeliet?”
”Henne tar jag ingen befattning med. Kristus hade aldrig
uttalat dessa ord, om han vetat, hur de skulle komma att
missbrukas. Ur hela denna historia anföras endast dessa ord. För övrigt
är hela denna historia hos mig icke en förståndssak såväl som en
känslosak. Jag hyser motvilja mot fallna kvinnor. Du känner
avsky för spindlar och jag för detta avskum. Och dock har du
säkerligen icke studerat spindeln, känner inte till dess karaktär, och med
mig är det likadant.”
”Det är ingen konst att tala så, som du talar. Du uppför dig
alldeles så som den där herrn hos Dickens, som kastade alla svåra
frågor med vänstra handen över högra axeln. Men att förneka en
saks existensberättigande, det är ändå inte något svar. Vad är att
göra i en sådan situation? Din fru åldras, och du själv är alltjämt
full av levnadslust. Innan du vet ordet av, känner du, att du icke
längre kan älska din hustru, även om du högaktar och ärar henne
aldrig så mycket. Och på en gång står, liksom uppvuxen ur
marken, en verklig kärlek framför dig, och du är förlorad!” stönade
Arkadjevitsj i förtvivlan. Ljevins ansikte förvreds i ett leende. ”Ja,
förlorad!” fortsatte Oblonski. ”Men vad är då att göra?”
”Man får inte stjäla någon kringla.”
Stepan Arkadjevitsj skrattade högt. ”0, du moralpredikant!
Men klargör en sak för dig: Där äro två kvinnor; den ena kan
endast åberopa sin rätt, och enligt denna rätt tillkommer din kärlek
henne, som du dock icke kan giva den åt; den andra bringar dig
varje offer, utan att fordra något i gengäld. Vad gör du då? Hur
bör du uppföra dig? Det är den fruktansvärda tragiken i denna
situation.”
”Om du vill veta min uppriktiga åsikt därom, så måste jag säga
dig, att jag inte alls tror, att det härvidlag förekommer någon
tragik. Anledningen är denna: Enligt min åsikt tjänar kärleken . . . .
eller, rättare sagt, de två slag av kärlek, som Plato gör skillnad på
i sitt ’Gästabud’ . . . alltså, de två slagen av kärlek tjäna som
proberstenar för människan. Många människor ha förståelse endast
för det ena, andra åter endast för det andra slaget. De, som ha
förståelse endast för den icke-platoniska kärleken, ha ingen
rättighet att tala om tragik. Hos dem heter det: ’Jag tackar
ödmjukast för det åtnjutna nöjet och rekommenderar mig. Men hos den
platoniska kärleken är tragiken möjlig, därför att hos en sådan
kärlek är allting klart och rent, därför att . . .” Men i samma
ögonblick kom han att tänka på sina egna synder och de själsstrider,
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
