Hon är så god: hon ömt och godt
Om alla menskor tror;
Men hennes hjerta klappar blott
Af kärlek för en mor.
J. O. Wallin
"Ess... dam... och tia! Fru syster stryker fem - det är rätt artigt på en gång!" sade gubben Askenberg och sköt kritbiten till fru Katrina, som med förnöjd min och triumferande blick tecknade en respektabel tvåa på den breda bordskifvan.
"Fru syster har alldeles tagit min gamla tur ifrån mig!" klagade löjtnant Per, då med den följande gifningen fru Katrina var ute. "Jag förlorar nu hvarje spel, jag må beräkna aldrig så väl."
"Åh, ja", smålog gumman Arnman, "på de fyra åren, vi saknat gossen, har jag öfvat mig så flitigt, att jag nu, som salig far alltid sade, då jag gjorde något riktigt raskt, 'seglar på bara skarpen'."
"Och jag seglar snart i qvaf", yttrade löjtnanten med en sakta rörelse på hufvudet. "Fru syster yngs upp för hvar dag och ser, på min ära, raskare ut nu än för tio år sedan - men gubben han går snart i vinterqvarter."
"Bror, bror, gör mig ej den bedröfvelsen att nära sådana tankar!" sade gumman Arnman, i det hon satte snusdosan ifrån sig och med näsduken borttorkade en tår ur sitt öga. "Vi båda ha tillsammans genomlefvat mången dag, så i storm som solsken. Om bror, det Gud förbjude, skulle gå bort före mig, blefve det en tomhet här, som ingenting mera ersatte. Jag hoppas Herren nog är så nådig och icke lemnar mig alldeles ensam med mina balsaminer!"
"Och hvad skulle det bli af gamle Askenberg, om fru syster ginge förut - hvem skulle vårda och hålla af honom, som eger ingen här i lifvet? Nej, fru syster, den sorgen känner jag, att Herren besparar mig. Mina krafter taga omärkligt, men dock känbart af, minnet sviker, hufvudet är ofta underligt: jag har blifvit gammal. I min ungdom och mannaålder slet jag ej det bästa, och det kommer nu efter." Han visade på de af gikten svullnade fötterna, dem fru Katrina inneslutit i stora ullsockar.
Gumman Arnman, som icke kunde dölja för sig sjelf att hennes trogne vän, på ett år isynnerhet, allt för märkbart tagit af att länge kunna fröjda henne med sin bepröfvade vänskap, teg, smärtsamt öfverraskad att nästan för första gången höra honom sjelf häntyda på sin bortgång.
"Finge jag bara än en gång se vår kära Arve", återtog löjtnant Per litet raskare, "så tror jag, att den glädjen skulle blåsa upp lifsgnistan för en tid igen."
"Tvifla ej på, att bror får det! Skrifver han icke, det kära barnet, att tullförvaltarn gifvit honom bestämdt löfte att få resa hem denna sommar, och vi ha ju icke så många månader dit; och sedan, vet bror, att om Mellberg här blir transporterad, så kunna vi vara temligen säkra, att Arve får tjensten. Bror mins ju hvad han skref derom sist."
"Nej, det har jag förlorat ur minnet. Fru syster kunde rätt åter läsa upp det för mig."
Fru Katrina började söka i sin vida kjortelsäck, der sonens sista bref alltid förvarades tills ett nytt kom. När detta var brutet, lades det gamla till sina föregångare i lönnlådan i salig fars skrifpulpet, der de hvilade vid sidan af några lika dyrbara minne, sådana som silkesduken, den fru Katrina bar, när Arnman med sitt frieri öfverraskade henne vid mjölsiktningen, en silhuett af salig far och några främmande mynt, på hvilka han satte mycket värde. Emellertid hade, såsom vi nämt, sista brefvet alltid sin station i kjortelsäcken, och uppfiskades nu rigtigt jemte glasögonen.
"Låt oss först ta oss en pris!" sade fru Katrina och bjöd löjtnanten, i det hon fryntligt upplyfte locket på dosan, en försmak af nöjet att för minst tionde gången få afhöra Arves bref.
Gubben Askenberg tog en väldig nypa ur fru Katrinas magasin, och under det han litet smått i sänder uppfriskade sig med några korn, läste gumman följande:
"Älskade mor!Det är i dag min födelsedag, den tjugonde februari. För tjugufyra år sedan, vid den här tiden, tackade mina dyra föräldrar Gud för det att han välsignat er med ett barn. Det blef ert enda, och hela er kärlek öfverflyttade ni på mig. Jag har alltid tyckt, att barn hafva en ansvarsfull pligt att gälda all den vård och ömhet, föräldrar egna dem, men det barn, som är ensamt, förekommer mig hafva ett fördubbladt ansvar. Det har mottagit all den outsägliga kärlek och försakelse, som kunde ha räckt till på flera lotter: för detta enda ha alla dessa innerliga och trogna böner uppstigit, alla dessa varma tårar flutit. En son, som är "den endaste för sine moder", har en helig, en stor pligt att uppfylla; och då jag i dag ransakat mitt hjerta, tycker jag, att, ehuru jag alltid bjudit till att handla i öfverensstämmelse med dessa tankar, likväl mycket återstår, som jag försummat. Viljan har dock alltid funnits, men hvad jag felat af ungdomslättsinne eller oförstånd, det beder jag i dag att den bästa och ömmaste af mödrar måtte tillgifva sin ångerfulle son!"
Fru Katrina stannade här. De ljufvaste tårar, en lycklig mors tårar, runno öfver hennes kinder; och det dröjde en liten stund, innan hon kunde fortsätta:
"Men icke allenast hos min dyra mor, utan ock hos min bortgångne, vördade fader dröja mina tankar. Jag har ännu jemte dem en kär och lika aktad vän, min gamle redlige farbror Per, hvars oförtrutna omtanke om min barndom och mina första ynglingaår jag har att tacka för hvad jag vet och välsigna för hvad jag blifvit. Utom honom skulle det på vårt afsides fiskläge gått smått med mina kunskaper. När mor pluggade katekesen i mig, var det han som sedan tog mig på sin kammare och lät mig läsa sådana saker, hvilkas nytta jag först efteråt rigtigt kunnat skatta..."
"Hederlige pojke", utbrast löjtnanten med ett matt leende, "det var min egen glädje att lära dig; det är dock din mor du har att tacka för det bästa, det att du fruktar Gud och är tacksam mot de gamla."
Gumman Arnman och löjtnanten utbytte här en blick, som återgaf begges djupa, upplyftade känslor, hvilka sammansmälte i en suck för den älskade sonen.
Fortsättningen af brefvet var skrifvet på aftonen:
"Jag har nu tillbragt en af mina lyckligaste dagar. Just som jag på morgonen lagt brefvet till mor ifrån mig för att raka och putsa mig, kom Lars in med en stor korg i handen... Men innan jag nämner något vidare, vill jag säga att Lars, som nu är hemma på besök från gymnasium, har blifvit en dugtig och snäll gosse. Visst har han ännu sina dryga slängar efter den sjelfsvåldiga uppfostran han fått, men så kan jag ändå utan skryt påstå, att sedan jag tog hand om honom, blef han beständigt bättre, och detta sista årets frånvaro från hemmet har rigtigt gjort folk af honom. Som sagdt är, Lars kom, helsade god morgon och gratulerade mig. "Detta är från mamma", sade han, "och pappa väntar vid frukostbordet!" Jag öppnade min korg, och mor kan tänka, jag blef ej litet förvånad att finna ett helt dussin fina och präktiga skjortor från min patronessa. För att tillstå sanningen, kommo de ganska väl till pass; och med hjertat fullt af tacksamhet följde jag med Lars ned i salen, der tullförvaltaren och frun redan voro. Jag ärnade på bästa sätt uttrycka min erkänsla, då frun afbröt mig med ett vänligt: "Låt oss ej tala om det, min käre Arnman! Det har alltid gjort mig ett nöje att betrakta Arnman såsom en af oss, och för det har han sig sjelf och sitt goda uppförande att tacka. Hvad Lars beträffar, stå vi särskilt i skuld hos Arnman för all den möda, han gjort sig med honom. Jag är viss, att vår gosse ej hunnit så långt, om det ej, synnerligen under de sista åren han var hemma, roat Arnman att sporra upp hans af naturen goda och rika anlag."Under detta fruns tal, hvilket, för att vara af henne, kunde anses såsom utmärkt vänskapligt, tyckte jag mig hos tullförvaltaren förnimma ett begär att i hvarje stund afbryta henne; och då hennes vältalighet slutligen stannade af sig sjelf, tog han pipan ur munnen och sade hjertligt:
"Min kära gosse, du har nu öfver fyra år varit mitt enskilda biträde på tullkammarn, och det är tid på, att jag rättfärdigar det löfte, jag gifvit din mor, då jag föreslog att få dig hit, nemligen att sörja för din framtid. Du skall nu få välja antingen du på min bekostnad vill resa upp till Stockholm, der jag skall söka utverka dig dispens att få taga kameral-examen, så att du sedan kan qvarstanna vid tullkammarn, der du framdeles bör hoppas på någon indrägtigare befattning, eller ock, i händelse det synes dig mera önskvärdt, följa den bana, som din far gick, och komma ut i den rörliga verlden. Men kustbevakarens lif fordrar både mod, kraft och beslutsamhet, ty det är en fortsatt kedja af äfventyr. Älskar du dessa, tviflar jag icke att du eger och än mera kan förvärfva dig nödiga egenskaper för en så vansklig befattning; och i den händelsen har du mitt bestämda löfte, att, ehuru jag hellre såge dig qvar här vid tullkammarn, jag likväl med mitt förord och all min förmåga skall hjelpa dig till den första lediga tjenst af denna beskaffenhet, som kan yppa sig. Kanske blir distriktet, som din fars efterträdare har, ledigt inom ett år eller par. Mannen får visst transport, och i den händelsen kan du lita på mitt löfte."
Mitt hjerta klappade af glädje vid denna utsigt till oberoende på den plats, som mest af alla är mig kär. Utan att mycket besinna mig - ty jag följde min inre kallelse - tackade jag tullförvaltaren med de bästa och hjertligaste ord, som i öfverraskningen stodo mig till buds, men förklarade öppet, att jag framför alla vägar att förvärfva ett brödstycke, älskade den min far gått och att denna gjorde mig så mycket lyckligare, som jag då kunde hoppas att få vara nära min goda mor och min gamle farbror Per.
"Det blir som du vill, min käre Arve, men kom ihåg, att så präktigt det nu leker i hågen att vara egen herre på tulljakten, har dock den tjensten flera svåra sidor än tanken och ögat kunna genomskåda! Herren vet huru din far slutade - det säkra är, att det skedde lika mörkt som många andra kusttjenstemän före och efter honom."
Häremot hade jag intet att säga: jag anförde blott min brinnande håg, och sedan blef allt bra, och saken antogs som afgjord. Till slut sade tullförvaltaren, att han på sommaren beviljade mig en månads ledighet för att resa hem och helsa på mor och med detsamma höra åt huru det låter, och Mellberg har något annat i sigte, ty i fall så vore, ville jag framför allt hafva hans tjenst.
Som jag nu för dagen var ledig från göromål, gick jag på eftermiddagen bort till fru Karlmark. Hon och Josefina sträfva på gamla viset. Stackars Josefina, hon har bra liten fröjd af lifvet! Det gör mig ibland så hjertligen ondt om henne, att jag med hvarje uppoffring skulle vilja köpa henne någon glädje; men jag vet icke hvad jag skulle hitta på, utan att det sårade dem.
Josefina är nästan beständigt hemma. Hon har högst få bekanta, och dem hon eger medgifver tiden sällan att besöka. Trots detta trällif, är hon den vänligaste varelse under solen. Om jag någonsin får något, jag menar så pass, att jag kunde föda någon mera än mig sjelf tror jag nästan att jag friade till henne, icke för det jag är kär eller tror jag kan bli det i Josefina, men emedan jag så innerligt håller af den stackars flickan. Hon är alldeles icke så renons på behag, att hon icke haft sina anbud, och rätt hedrande anbud, såsom kantorn härstädes, en välmående man, och källarmästaren Rodin, som icke är utan fyrkar. Men för hennes tysta, undfallande väsende passar ingen af dem. Hon tyckte sig lika litet kunna ta sig ut med det bullrande lefvernet på en källare som med kantorns slingriga lynne, hvilket alltid, liksom han sjelf alla dagar, utom söndagen, är på tre qvart.
På detta sätt blir nog den stackars allt för finkänsliga Josefina utan man, om icke... men det är god tid att tala om den saken. Kanske får jag innan dess se någon flicka, som sticker hjertat i brand på mig, och derföre är det bäst att ha sin mats ur skolan.
Så ungefär tänkte jag äfven, när jag i eftermiddags vandrade till Karlmarkens. Då jag kom dit, satt gumman ensam, och det syntes tydligen att hon gråtit.
"Hur står det till, min bästa fru Karlmark?" frågade jag, i det jag satte mig bredvid henne.
"Rätt illa, herr Arnman!" svarade hon i djupt bedröfvad ton. "Det har på någon tid varit ganska klent med arbetet. Sedan alla menniskor låtit sy det de vilja ha gjordt till julen, är det fasligen fattigt på nyåret; och på det Josefina nu arbetat ha vi knappt haft salt och bröd. Tullförvalterskan är också en fru, som nästan aldrig kommer med sin söm utan vid den tiden, då hon vet, att vi i brist på arbete få ta hvad hon vill ge."
En rysligt obehaglig aning uppsteg hos mig. Jag kunde ej afhålla mig att fråga hvad frun låtit sy.
"Åh jo, ett dussin fina skjortor med mycket arbete, och som de skulle vara färdiga till den bestämda tid, hon utsatt, måste min stackars flicka sträfva både nätter och dagar - men Gud vet, att förtjensten icke var stor. Vi vågade likväl icke vägra för att ej stöta oss med den krångliga frun, och följden blef den, att Josefina genom nattvak och brist på stärkande föda blifvit sängliggande, så att jag nu sitter här ensam och rådlös i bedröfvelsen."
Om jag i det ögonblicket fått träda fram till den arma Josefinas säng, skulle jag säkert med hjertat på läpparne ropat: "Det är för min skull du arbetat, till dess du nedsjönk på sjuklägret, men jag vill också i stället arbeta för dig hela mitt lif igenom." Men nu gick det icke så, ty jag kunde naturligtvis ej slippa in i det inre rummet. Då jag åter kom hem, tackade jag Gud, att frestelsen icke trädde emot mig, ty säkert hade jag då begått en dårskap, hvilken, med så vacker grund som helst, säkerligen blifvit mig en källa till oro och ånger. Emellertid tröstade jag mig dermed, att jag gjorde hvad jag förmådde. Jag sade nemligen, att tullförvaltaren sjelf skickat mig till henne med ett litet understöd, det han dock för ingen del ville, att fru Karlmark skulle omnämna för någon menniska, ty han hade sina skäl att icke vilja ha det bekant.
"Ack, det tror jag hjertans gerna!" yttrade den vid åsynen af min lilla kassa lyckliga gumman Karlmark. "Han står nog för mycket under toffeln, den stackars tullförvaltarn, att våga göra något utom i tysthet. Men Gud vet, att jag icke skall nämna det minsta om hans ädelmod!"
"Köp nu åt Josefina allt det hon behöfver", bad jag, "ty jag är säker att, om jag emellanåt för veta hur det står till, tullförvaltarn hjelper med hvad han kan."
Jag återvände hem med en sorglig, men likväl säll känsla öfver att kanske ha lindrat en olycklig mors bekymmer. Hvilken belägenhet är väl svårare för så kalladt bättre folk än den att nedsjunka i den djupaste fattigdom? De kunna ej tigga; de blygas att klaga sin nöd, och det återstår för dem ej annat än att träla, svälta, tvina bort och dö.
Med en rörelse af andakt upptog jag vid återkomsten till mitt rum den ena skjortan efter den andra. Förmodligen för att visa, det de verkligen voro nya, hade frun icke låtit tvätta dem, och jag kunde således på flera ställen upptäcka, såsom jag tyckte, droppar af tårar, och de framkallade mina egna. Jag såg i inbillningen den fattiga Josefina under de långa mörka nätterna sitta med min skjortsöm på knät: hon gret öfver sin fattigdom, sitt slaflif, och tårarne droppade, perla vid perla, ned efter den grant stickade raden i bröstet. Några små blodfläckar syntes också här och der - de hade troligen kommit från Josefinas fina fingrar, då hon vid det halfslocknade ljuset och med ögonlocken tyngda af sömn stuckit sig med nålen. Kan mor tro, att jag var så barnslig att kyssa alla dessa fläckar; och ändå, så rörd jag var, tackade jag Gud derför, att jag icke träffade henne, ty då - gud bevars ifrån en sådan olycka - hade jag kanske icke mera varit i besittning af min frihet. Nej, först skall jag se mig om, men finner jag ej någon, som rigtigt gör mig yr i hufvudet, blir jag väl vid mitt gamla tycke. Emellertid lofvar jag mor för visso att icke springa åstad, innan jag besinnat mig. Det är i alla fall god tid att få giftas-griller i hufvudet, innan man har fått något i handen. Men man rår ej för, att, tankarne komma och gå: de äro nästan den enda vara som är tullfri.
Och nu välsigne Gud min goda mor och min käre farbror Per! Jag ser er, när jag vill, för mina ögon, då ni om aftnarne sitta och spela er tolfva och mor bjuder prisen och den välsignade kaffetåren, som ingen kokar maken till gamla Annikas. Derföre vare hon ock helsad jemte balsaminerna, dem icke att förgäta, från
mors egen tillgifne och lycklige
Arve."
"Ja, Gud välsigne honom, den käre, vänlige gossen, som ännu är lika oskyldig och öppenhjertig som då han lemnade oss!" sade fru Katrina och ihopvek brefvet. "Men nog skall jag då han kommer hem, säga honom mina tankar rörande flickan. Det partiet behagar mig icke. Fru Karlmark är en hjertans hederlig och beskedlig menniska, och det tviflar jag icke heller på att flickan är. Men det är ingen rutsch i det folket: de arbeta och arbeta, men det blir aldrig något med det, ty de förstå icke att ställa sig. Och se'n var modern, hvilket Josefina visst också ärft, förskräckligt lättrörd och sorglig till mods. Det är ett pjunkeri, som de väl icke rå för och som jag icke heller klandrar, men nog önskar jag min Arve en frisk, kry, och dugtig hustru, som icke tar verlden för tungt och ej lägger hvarje liten sorg på sinnet. Ty Arve må prata hvad han vill om sitt medlidande, så kan det der, som nu är så rörande och vackert att se på afstånd, bli rätt besvärligt i dagliga lifvet; och jag tror aldrig, att han blir lycklig, om han ej får en hustru, skapad i samma anda som han sjelf - eller hvad menar bror?"
"Jag menar, att fru syster nog ser klart och råder till det bästa!" svarade löjtnanten, utmattad vid afhörandet af det långa brefvet. Han fattade blott dunkelt den senare delen och hade redan alldeles glömt början.
Fru Katrina märkte med tyst bekymmer den dagligen tilltagande svagheten; och då gubben nu önskade hvila, ledsagade hon honom sjelf in i hans kammare, jemkade kudden i ordning, tände pipan och lemnade honom ej, förrän han erhållit alla de små beqvämligheter, hvarvid hon vant honom.
Sedan satte gumman Arnman sig till spinnrocken, lät Annika flytta sig närmare och under det hon utdrog den fina tråden, hvaraf hon till nästa sommar skulle väfva lakan åt sin käre Arve, småpratade hon med stolt tillfredsställelse för den gamla tjenarinnan om den tid, då deras ögonsten skulle återkomma, hvilken stor och vacker karl han väl nu blifvit och hur han icke älskade någon annan i verlden än sin mor, gamle löjtnanten och den beskedliga Annika.
"Hvad skärgårds-mamsellerna ska' få stora ögon, när di få se'n!" anmärkte Annika med en triumf nästan lika stor som moderns.
"Ja, när de få se honom!" tillade fru Katrina. "men de ska' slippa att få någon bit af min Arve: han skall skaffa sig en flicka, som är både fager och snäll, förmögen och god. Det fins ingen sådan här."
"Jo men! Di säger, att Haraldssons dotter, som di kallar rosa på Tistelön, ska' vara så dejelig, att icke maken te'na fins på hvarken land eller strand."
Öppna ej mun om det!" svarade fru Katrina sträf. "Kanske är det synd, men jag tål icke det der Tistelöherrskapet; och det säger jag dig, Annika, tala aldrig om hvarken ros eller lilja, när son min kommer hem - väck icke den björn, som sofver!"
Annika förstod ej huru detta kunde vara så illa, men med den höga
tanke, hon hade om sin matmors vishet, lofvade hon tystnad, hvarefter
gumman Arnman fortfor att endast för sig sjelf bygga sina luftslott.
