Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi hade dragit oss mot väggen, just som en kula kom hvinande och
borrade sig in i den motsatta dörren.
»Lägg er ned», kommenderade Ben, som krupit ihop i ett hörn
med Sanderson midt emot sig. »Ni blottställa er endast onödigtvis.
Den där karlen få vi snart. Håll er stilla.»
»Hvem blef sårad?» frågade jag. »Det lät som om någon föll.»
»Det är slut med Mackenzie, fruktar jag», sade Ben.
»Jag är inte död», sade en svag röst under bordet. »Jag har
fått en kula i axeln och blöder som en stucken gris.»
»Vänta, tills vi fått tag på den där karlen med yxan», sade jag,
»så skall jag bära in er och låta fru Soames förbinda er.»
»Jag skall krypa dit», svarade Mackenzie. »Bry er inte om mig!
Men ge dem på tafsen, det är hvad jag önskar.»
Han släpade sig in i sofrummet, och snart hörde vi fru Soames
tända en sticka, under det att fru Mackenzie jämrade sig högt.
»Tyst, gumma», sade Mackenzie, »du är inte änka än.»
»Gamle Mackenzie tar saken lugnt», utbrast Mikael, »trots allt
obehag vi skaffat honom.»
»Ja», sade Ben, »det är en duktig karl, och det var ledsamt, att
vi skulle gå miste om hans hjälp.»
Medan han talade, sprang han upp och afsköt två skott tätt
efter hvarandra genom hålet i dörren. Ett hånskratt och en salfva
var det enda svaret.
»De skola snart vara inne här», utropade han. »Men vi skola
på min heder ge dem litet att tänka på, när de komma. — Hvart
ha polismännen tagit vägen?»
»Det måtte ha händt Daisy något», sade jag dystert. »Det är
nära två timmar sedan jag lämnade henne. Skall jag försöka komma
ut och bege mig af till lägret?»
»Nej», svarade Ben. »För en timme sedan hade det kunnat
vara till någon nytta, men nu kunna vi inte vara af med er.»
»Skicka Uf», föreslog Mikael. »Nej, hvad är det där?»
»Hoo-wow-loo-hoo-loo!» skrek Uf, så mycket han orkade, och
hoppade upp på bordet med spjutet i högsta hugg. Den, som
bearbetade dörren med yxan, hade slutat ett ögonblick för att hämta andan
eller sträcka på sig, och när han reste på sig, blottställde han sig
oförsiktigt i öppningen, som han med så mycket besvär arbetat
upp. Det var då Uf passade på och slungade spjutet med kraft emot
honom, hvarvid röfvaren med ett hest skri föll till marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
