Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Å, ni skall inte tro, att ni fångar Ben Layton i sömnen», sade
jag, så skrytsamt jag kunde.
Reid vände sig om och sade plötsligt: »Var det någon, som
följde med er ut?»
»Nej», svarade jag genast, med tanke på att osanningen var
försvarad af omständigheterna och glad i det hopp, att Daisy kommit
undan.
Reid betraktade mig skarpt, men jag mötte likgiltigt hans blick.
»Det var bra», sade han. — »Nu, karlar, bege vi oss af. —
Har ni intet bud till edra vänner i Booroowong?» frågade han
skrattande. »Vi komma att gå direkt in, ser ni. De vänta
polisbevakningen.»
»Det finns kvinnor där», sade jag brådskande, »och en liten
flicka.»
»Vi vilja inte skada dem för allt i världen», sade Reid, under
det att ett lågt skratt, som kom mig att rysa, hördes från de andra.
»Det blir deras eget fel, om någon blir skadad», sade Reid.
»Vi vilja ha guldet, och vi skola ha det, vare sig kvinnor eller icke
kvinnor försöka hindra oss.»
Jag bråkade min hjärna för att hitta på någon förevändning till
uppskof för dem, ty jag räknade ut, att, så snart Daisy kom till
Booroowong, skulle någon, antagligen Uf, genast sändas för att få dit
polisvakten.
»Hör på, Reid», sade jag. »Jag narrades nyss, när jag sade,
att jag gick ut ensam. Min kamrat är i lägret vid det här laget.»
Det var det dummaste, jag kunde ha sagt.
»Är det så?» frågade Reid lugnt. »Om ni talar sant nu, och
jag vet inte, hvarför ni inte skulle göra det, så är det bäst, vi bege
oss af så fort som möjligt. — Kom, gossar!»
Jag bet ihop tänderna af raseri, men det var intet mer att säga.
»Hör på, kapten», sade Burke och steg fram. »Ni tänker väl
aldrig lämna den där unge mannen här. Han känner ju er och mig
och Tyke. Han kommer att sätta hela landet på benen efter oss.»
»Det skall jag göra», sade jag för mig själf, »om det lyckas mig.»
»Röj honom ur vägen, säger jag», skrek Burke, hvarvid ett
gillande mummel hördes från några af de andra.
Reid såg på . mig och funderade. Jag misstänker, att mitt lif
hängde på ett hår ett ögonblick, men slutligen segrade hans bättre
natur, och han svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
