Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karlarna mig under tystnad till ett närstående träd, mot hvilket de satte
mig, och bundo mig fast vid dess stam medelst ett rep, som virades
om lifvet på mig och höll armbågarna fastbundna vid sidorna. När
detta var gjordt, ställde de sig på ett par stegs afstånd ifrån mig och
betraktade sina händers verk.
»Har du bundit honom stadigt, Dick?» frågade Tyke med ett
belåtet skratt, i det han för första gången bröt tystnaden.
»Ja», svarade Dick. »Men jag skulle inte ha gjort saken så
vidlyftig, om jag fått göra, som jag ville. Men kaptenen ville ha det
så här.»
Jag kände mig tacksam mot den okände kaptenen, hvilkens
inflytande jag hade att tacka för mitt lif, och stirrade nyfiket på den
man, som med sådan lätthet kastat mig till marken. Att han kunnat
det, öfverraskade mig ingalunda, ty det var en oerhördt kraftigt byggd
karl, som troligtvis skulle ha besegrat mig i tvekamp och så mycket
lättare gjort det nu, när han helt oförberedt kom öfver mig.
»Hvad tänka ni göra med mig nu, då ni fått mig fast?»
frågade jag och tänkte på min knif och hur jag skulle kunna komma
åt den.
»Håll mun!» svarade Dick. — »Hvissla på dem, Tyke.»
Från Tykes mun hördes nu de långdragna skrik, som vi förut
iakttagit under kvällen och tillskrifvit Storspofven.
»Jaså», tänkte jag, »där har jag förklaringen på de där skriken,
som vi hörde förut. Det var signal för att låta bandet veta, hvilken
väg vi togo. Jag hoppas, att Daisy haft det förståndet att bege sig
till Booroowong. Om inte ...»
Mina reflektioner blefvo här afbrutna genom ljudet af fotsteg,
då den ene efter den andre af medlemmarna i bandet kom för att
åtlyda kallelsen. Jag räknade till nio starka karlar, och mitt mod
sjönk, när jag tänkte på hvad som skulle inträffa vid Booroowong,
om ingen varning hann dit i tid. Om Daisy blott vore på väg dit!
Då vore allt bra.
Plötsligt blef det allmän rörelse. En tionde karl kom fram ur
skogen och förenade sig med de andra, i det han kastade en nyfiken
blick på mig. I samma ögonblick han varseblef mig, ryckte han
häftigt till, drog upp en lång knif ur bältet och rusade mot mig med
en ryslig ed.
Det skulle ha gått mig illa, bunden och hjälplös som jag var, om
icke den jättelike Dick fattat tag i honom och slungat honom tillbaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
