Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Guldfyndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mackenzie gaf honom en gammal skjorta. Jag kände inte igen
honom i den nya. Hvarför kallar du honom Uf, Micky?»
»Vi träffade honom för några dagar sedan», förklarade jag,
»och Micky kristnade om honom. — Men hvarför har du inte talat
om, att du varit här förr, Uf?» frågade jag.
Uf grinade och ref sig i hufvudet. »Mig glömt det. Mig
varit här många gånger. Mac mycket god man.»
»Herr Mackenzie sade, att han skulle kasta ut honom, nästa
gång han kom hit för att tigga», sade Daisy, hvarvid Uf skrattade,
som om han fått höra en stor artighet.
I detta ögonblick visade sig fru Soames i dörröppningen, och
när hon kände igen oss, välkomnade hon oss på det hjärtligaste.
»Det var roligt att få se er igen», sade hon. »Stig in! Vi
skola just äta kväll. Vet ni, fru Mackenzie, här äro de två
gossarne, som vi togo om bord ute på hafvet, som jag talat om för er.»
Herr och fru Mackenzie kommo ut, och då de fingo höra,
hvilka vi voro, blefvo vi mycket vänligt mottagna och inbjudna att
bo hos dem, så länge vi ville. Och sedan Uf fått order att gå
till köksafdelningen och få sig litet mat, något som han icke lät
säga sig två gånger, följde vi vårt värdfolk in i huset.
Just som vi kommo till dörren, tog Daisy mig litet afsides,
och jag såg, att den fråga, som jag fruktade mer än andra, sväfvade
på hennes läppar.
»Har det kommit några underrättelser om mor?» frågade hon.
Jag tvekade ett ögonblick. Barnet hade redan haft godt af
vistelsen på landet. Färgen hade återvändt på hennes kinder, men det
var ej rådligt ännu att säga henne sanningen. Därför svarade jag
undvikande:
»Det hade inte kommit några, när jag lämnade Sidney.»
Daisy suckade och torkade bort tårarna, som fyllde hennes
ögon; men till min outsägliga lättnad gjorde hon inga vidare frågor.
När jag nästa morgon kom ut ur mitt rum, såg jag Ben och
Daisy, som blifvit goda vänner under föregående afton, gå af och an
under orangeträden under allvarligt samtal. Daisy skyndade fram
för att möta mig.
»Hvad prata ni om?» frågade jag, sedan jag hälsat god morgon.
»Jag föreslår en utfärd», sade Daisy med värdighet. »Du och
jag och Ben och Mikael skola bege oss af efter frukosten.»
»Och hvart skola vi gå?» sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
